Jag hade förberett en krönika om hur vi skulle rikta skatterna vi lägger i offentlig sektor till de delar som är kärnan i uppdraget, lärare, vårdpersonal, socialtjänst, polis mm. Men så skedde mordet i Skärholmen. Allt känns svart, allt annat obetydligt. Så det får bli denna krönika istället.
Jag ska inte ens försöka mig på att förstå hur de drabbade känner sig, hur deras sorg och ilska känns. Hur de som känner Mikael, hans son och hans släkt och vänner känner. Samtidigt ser jag att politiker åker till Skärholmen, hur de kommenterar på olika plattformar. Viktigt. Men jag gissar att de som bor i dessa områden, där Skärholmen är sist i en lång rad av mord och sprängningar har fått nog av politiska floskler för länge sen.
Igår när jag kom hem från Stockholm frågade ett av mina barn om det som hänt. Hen hade sett det på Lilla Aktuellt. Jag fick frågan om vi kunde bli skjutna också, jag och deras pappa, om vi sa ifrån om vi såg något. Har inte kunnat sluta tänka på den frågan. Från ett barn i en trygg del av Sverige, som går i en skola med bra resurser och goda kunskapsresultat. Som bor i ett litet tryggt samhälle där det finns bra fritidsaktiviteter och fritidsgård. Hur tänker då de barn som bor i Skärholmen och alla andra områden i Sverige som har drabbats av gängens våld? Hur mår de föräldrar som inte kan svara som jag svarade mitt barn när frågan ställdes vid nattning? Ska man inte kunna vara trygg vart än i Sverige man bor? Landet med hög levnadsstandard, med en hög nivå av välfärd och offentligt åtagande, med högt välstånd.
Jag ser en lösning. Det är samling. Alla goda krafter i Sverige, om de samlas så knäcker vi gängen en gång för alla. Det har gått så långt att vi inte bara kan använda några verktyg i verktygslådan. Nu behövs både stålhandsken och lovikkavanten. Ingen politiker kan svära sig fri. Det är dags att lägga allt annat än Sveriges invånares bästa åt sidan. Jag vill se alla partiledare samlas tillsammans med professionen för alla de funktioner som behövs för att knäcka gängen och på riktigt lösa detta. Inse att ingen kan få det på sitt sätt, inse att andra partier har bra lösningar, lyssna på professionerna och tillsammans agera kraftfullt. Inga bortförklaringar duger längre från någon. Inte från politiker, inte från myndigheter eller kommunal instans. Alla behövs för att bryta detta. Vi måste införa de repressiva åtgärder som krävs. Det har gått så långt att det krävs kraftfulla åtgärder för att bryta utvecklingen och bygga upp tryggheten. Samtidigt behöver vi fortsätta satsa det som krävs på förebyggande arbete, skolan, socialtjänst, fritidsaktiviteter. För alla de barn som inte är i gängens klor ännu, för de vuxna som vill ställa upp, för alla de som jobbar ideellt och räddar liv genom idrott och fritidsaktiviteter.
Min uppmaning till alla partiledare med Ulf Kristersson i spetsen: Tillsätt en gängkommission. Visa att Sveriges ledarskap kan knäcka gängen, erbjuda bättre liv till alla barn som växer upp i Sverige och återta kontroll och trygghet på gatorna.
