Ledare 11/11. Efter flera dagar av rösträkning slogs det fast att Joe Biden tar hem segern i det amerikanska presidentvalet. Bidenvinsten ger en hoppfull återstart för den liberala världsordningen som vi känner den, men vi gör oss själva en otjänst om vi inte ser och tar itu med utmaningarna mot friheten.
Först och främst, om Biden får bestämma är hans utrikespolitiska idé allt annat än vad Trumps söndrande utrikespolitik varit. I en artikel med titeln ”Why America Must Lead Again” beskriver Biden en världsordning som inte är helt olik den vi kände till innan Trump klev in i Vita huset. Ny tro och energi behöver injiceras i det internationella systemet som USA byggt upp sedan krigsslutet 1945. Samma system som Trump försökt nedmontera har Biden valt att försvara – och till viss del anpassa efter en ny verklighet.
Den amerikanska utrikespolitiken har varken varit demokratisk eller republikansk under de senaste fyra åren. Den har enbart varit trumpsk. Presidenten har under sin mandatperiod varit noga med att synas i teatraliska foton med världens despoter likt Putin och Kim Jong-Un, samtidigt som handelskrig riktats hejvilt mot allt och alla, inklusive USA:s allierade. Det är med Trumps överdrivna tro på sin egen förmåga som affärsman som hans egna ”deals” fått förtur framför de robusta institutioner som USA tidigare förlitat sig på. Trumps utrikespolitiska engagemang bör därför inte ses som något annat än en selektiv och ensidig diplomati på det internationella systemets bekostnad.
När kejsaren nu står utan kläder och saknar nycklarna till Vita huset ger det givetvis hopp om att Amerika återgår till den världsordning som landet tidigare varit med och skapat tillsammans med Europa. Den liberala världsordningen är och kommer alltid vara värd att försvara för och av de demokratier som söker fred, handel och välstånd. Det är dock i en ny värld som det frihetliga systemet ska stöpas om – och det kommer inte utan motstånd.
De auktoritära krafterna är fler och de är starkare än någonsin. Hoten från världens icke-demokratier såsom Kina, Ryssland och Iran kräver enligt Biden en från västvärlden enad front mot tyranniet. Om USA ska klara av att hålla gränsen mot ofriheten måste de också söka hjälp från dem som kämpar för samma sak. Ensam är inte stark, men tillsammans utgör världens demokratier en robust grupp av länder som har möjlighet att påverka mer om de bara vill.
Biden vid rodret ger onekligen hopp i ett år fyllt av mörker, men minns att Biden inte är en garanti för att den amerikanska utrikespolitiken för all framtid återgår till det den varit. Tvärtom bör de senaste årens trumpska politik inte klassas som ett tillfälligt undantag, utan en bekräftelse på samtidens auktoritära stämningar.
När Biden väl kliver in i Vita huset sker det med vetskapen om att valet må vara vunnet med en hårsmån, och att kampen för de demokratiska värderingarna återstår. Ingen demokrati är tyvärr immun mot populismens lättantändliga stämningar och de kommande åren kommer vara avgörande för den fria världens framtid.
