Det kan handla om umgängessituationer där barn tydligt visar och berättar om hur de mår dåligt av att tvingas bo eller träffa den ena föräldern, men där domstolen ändå beslutar att umgänge ska tvingas på barnet. Eller om barn som inte vill bo kvar hos sina biologiska föräldrar och larmar om våld, missbruk och kränkningar, men ändå inte blir placerade eftersom socialtjänsten tycks anse att lite våld inte är så farligt. Det kan också handla om barn som mot sin vilja rycks upp med rötterna efter att ha bott i ett familjehem under i princip hela sitt liv, eftersom tjänstemän hos kommunen fått för sig att det blir bäst, och inte ser trygghet och anknytning som något att ta hänsyn till.
Att detta måste ändras är tydligt. Och nu kan minderårigas rättigheter äntligen vara på väg att stärkas. Den 23 augusti tog socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) emot slutbetänkandet från “Utredningen om barns möjligheter att utkräva sina rättigheter”. Utredaren Anita Linder, lagman vid kammarrätten i Stockholm, har bland annat tittat på om Sverige bör ratificera det tredje tilläggsprotokollet till Barnkonventionen som innefattar ett individuellt klagomålsförfarande i fall där myndigheter underlåtit att följa gällande regelverk. Hon föreslår flera andra åtgärder för att säkerställa barns möjligheter att framföra klagomål och utkräva sina rättigheter i enlighet med Barnkonventionen.
Bland annat anser utredaren att en försöksverksamhet med statsbidrag till barnrättsbyråer som bedriver verksamhet med oberoende barnombud bör startas. Utredningen vill även att offentligt biträde ska förordnas för barn i mål eller ärenden om begränsning av umgänge. Dessutom pekar utredningen på att barns rätt till information om beslut och överklagande enligt LVU och LPT förtydligas samt att placering och omplacering av ett barn med stöd av socialtjänstlagen måste föregås av ett formellt och överklagbart beslut.
Samtliga förslag är utmärkta. Om dessa också kunde kombineras med en särskild påbyggnadskurs för de jurister och advokater som tar uppdrag som särskild företrädare för barn vore det utmärkt. I dag finns det skrivningar om att den som förordnas “ska vara särskilt lämpad för uppgiften”. Vad det betyder är dock svårt att utröna och det finns otaliga fall där barnets företrädare visat sig sakna kunskap om såväl barnpsykologi som anknytning och därför istället agerat som företrädare för de vuxna omkring barnet. Likaså vore det önskvärt med en specialistutbildning i barnärenden för socionomer på samma sätt som till exempel sjuksköterskor kan bli specialister i pediatrisk omvårdnad. Det bästa är ju att göra rätt första gången.
Utredningen som presenterades häromdagen visar att vi är på väg framåt. Förhoppningsvis kan barns rättigheter som egna individer snart äntligen få genomslag i rättssystemet.
