Det är den där tiden på året då varje duktig flicka (åtminstone vi -60 talister) drabbas av den nostalgiska känslan av omstart. Doften av sprillans nya suddgummi, nyvässade blyertspennor oskrivna blad i ett nytt skrivhäfte. När det svåraste beslutet var hästar eller inte hästar på bänkpappret och skolböckerna. Jag känner känslan i augustiluften, nu går vi in i ordning och reda igen, hösten ligger framför oss som ett oskrivet blad.
Aldrig tänkte jag då på att skolstarten skulle kunna vara något annat än njutningsfull. För många barn är den dock allt annat än det. Den är osäkerhet och ångest. Utanförskap, mobbing och misslyckande.
Det finns en acceptans för barns och lärares arbetsmiljö i skolan som aldrig godtagits på ett vanligt företag. I skolan är våra barn för att lära sig bli väl fungerande samhällsmedborgare, skolan är vägen till kunskap, källkritik och metodik. Grundläggande för demokratin är förmågan att ta till sig information och värdera dess sanningshalt. Däremot är inte skolan tänkt att vara uppfostringsanstalt fast många föräldrar i praktiken gärna skulle sett det.
Barn är barn. De har en rättighet att bli sedda och bekräftade både hemma och i skolans miljö. Nu fungerar inte det i praktiken för alla. Pedagoger i såväl förskolan som grundskolan vet väl vilka barn som behöver ökade resurser. Bland annat är språket en avgörande biljett in i samhället, har vi inte råd att förebygga de problem vi redan tidigt ser så kommer notan att svida hårt när den kommer längre fram.
Vi lever i en fast tro att det svenska samhällsbygget är så solitt byggt att inget kan rubba det. Det är en illusion, den demokratiska impregneringen måste ske var dag i skolan, på jobbet, hos myndigheterna och inte minst våra politiker borde fundera på hur populistiska oneliners slår in kilar i våra sinnen. Ett grundläggande misstag om man vill förbättra världen är att dela upp människor i” vi och dem”. Etiketter ska sitta på påsar i frysen, inte i pannan på ett barn.
Det här valet verkar handla allt mer om brott, straff och sortering av människor. Det skrämmer mig att vi inte vill lägga resurserna på förebyggande insatser redan från början, oavsett vart mamma och pappa kommer ifrån. På min arbetsplats arbetar vi med förebyggande friskvård, företaget tjänar pengar på friska medarbetare så varje investerad krona ger fler tillbaka.
Egentligen är skillnaden mellan ett företag och samhället liten. Problemet är att vända utveckling tar tid, kräver tålamod och envishet långt över en mandatperiod. Många politiker behöver ta till sig mer kunskap och förstå komplexa sammanhang, det är svårt. Det är däremot lätt att kopiera företeelser från USA. Rostbältet och bibelbältet i USA inspirerar till slagord, Heartland blir i svensk översättning hjärtlandet, en obegriplig definition av landsbygden med storstadsperspektivet på. Kvinnans rättigheter till abort är inget papper som politiker ska signa, det ska grundlagsskyddas. Vi borde ta lärdom, populismen skadskjuter demokratin.
