Pojken på den röda sparkcykeln, som var så stolt över sin fina lilla skola, rattar kanske en moppe i dag. Sju år har passerat sedan den höstdag vi träffades på Årstadskolans idylliska skolgård.
Redan då var dramatiken stor. Och pojken var rädd att "hans" sina älskade skola skulle försvinna. Så blev det inte den gången. Per Svensson hade kört över sin partikamrat Dygården i BUN, och kastat alla nedläggningsplaner överända efter att ha slutit oheliga allianser över blockgränsen.
Strategin funkade. Socialdemokraterna tog sig till makten med fagert tal om landsbygdens bästa.
Väl vid rodret visade det sig dock att byskole-engagemanget mest varit ett cyniskt spel för att vinna röster. Snart stod nedbantningar på (S)chemat.
Och nu, när de första löven böjar falla över Åstadsskolans gård, sitter Peter Dygården inne i stan och pratar om förvaltningens rimliga kvalitetskrav. Det låter som ett eko från 2015.
Kanske tycker han att Åstadborna ska vara tacksamma. Socialdemokraternas utsvältningsmetod gav ju en grupp föräldrar en frist. Men nu har det blivit det dags för dödsstöten.
– Det är fyra kilometer till Söderskolan så det finns ett bra alternativ inom rimlig färdväg, säger Peter Dygården.
Tänk att ett dubbelt svek kan sammanfattas i en så enkel mening. Men med de orden påminner han ju både om hugget mot Årstad och mot Söderskolan. Den senare skolan avlövades ju alldeles nyligen i syfte - för att äldre barn skulle bussas därifrån mot centrum. För det är ju tydligen bara i den riktningen barn kan skickas. Det demonstrerade den politiska ledningen när i år blev tal om akuta, växande skolbehov söder om Ätran.
– Vi ser inte att vi skulle bussa elever från hela södra delarna av Hjortsberg och Skrea till Söderskolan – vi ser inte att det håller på lång sikt.
Varför? För att föräldrarna inte vill?
Det senare är väl inte så konstigt. Årstads föräldrar vill inte heller att deras barn bussas, det ville heller inte Söderskolans.
Men i Socialdemokraternas Falkenberg är det tydligen de centrumnära barnen som ska behandlas med silkesvantar – medan landsbygdsungar ska härdas från start.
Möjligen kan man hävda att det ligger någon storts logik i det hela – om än mörk. Skolan ska ju lära för livet – och i den bistra verkligheten tillmäts landsbygden ofta mindre värde än staden.
Peter Dygården var dock för feg för att våga möta sådan kritik. För hade politikerna, som i praktiken uppenbarligen redan fattat nedläggningsbeslutet, haft någon sorts ryggrad hade de ju dykt upp på föräldramötet. Istället duckade de. Istället påstods att det var förvaltningens sak att informera om ett förslag.
Det är dock lika osant som det var 2015 eller 2016. Byskolefrågan är politik. Och inte bara skolpolitik utan landsbygdspolitik!
Per Svensson har säkerligen inte glömt hur hårt och intensivt han betonade skolornas betydelse:
”Vi är inte ett parti som i valrörelse efter valrörelse lovar att hela kommunen ska leva och sen sviker när det gäller den viktigaste kommunala servicen i form av skola. Det partiet heter Centerpartiet”, sade han då.
Nu låter det annorlunda. Nu skylls det på att skolor minsann inte kan bli hur små som helst. Och på brist på behöriga lärare.
Det senare är förstås en följd av en tidigare nedbantning – som också har bidragit till att det svårt att få personal att våga söka den sortens jobb. När kommuner börjar använda byskolor som budgetregulator demonstrerar de ju vart lärare som vill ha anställningstrygghet INTE ska söka sig.
Men visst. Undervisning av god kvalitet är viktig. Men nu råkar ju pandemin ha gett digitaliseringen en rejäl skjuts framåt. Det betyder att det är möjligt för skolor att låna in kompetens genom en kombination av lärarnärvaro i klassrummet och distansundervisning. Om man vill. Men för socialdemokraterna i Falkenberg är politik att välja byskoleslakt.
Vi vill fortsätta uppmuntra människor att leva sin dröm på landsbygden - står det fortfarande i ett dokument på kommunens hemsida.
Men för den som flyttar ut till gamla hus, startar företag och skaffar barn ska det uppenbarligen inte finns byskolor.
