Pontus Almquist: Arbetslinjen behövs i kampen mot gängen

Det vore kaxigt att försöka förutse hur vi kommer att titta tillbaka på det politiska och samhälleliga året 2022 då vi fortfarande befann oss mitt i det. I värsta fall hade vi under året bara upplevt början av en illavarslande utveckling på flera områden. Säkerhetspolitiskt har vi sannolikt inte befunnit oss i ett sämre läge sedan andra världskriget.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS

Ekonomiskt är vi på väg in i en lågkonjunktur som på grund av den höga inflationen inte kommer att kunna bromsas genom sådana stimulanser som man vanligen brukar kunna ta till.

Dessutom är elförsörjningen mer sårbar än kanske någonsin tidigare. Och som grädde på moset tappar polisen allt mer mark i kampen mot den gängrelaterade brottsligheten – redan i september slogs rekordet på årsbasis för antal döda till följd av skjutvapenvåld, och antalet är redan sen tidigare den högsta i Europa räknat per capita. Året levde inte upp till förväntningarna. Tanken var ju – tycker man – att det skulle vara året vi äntligen skulle få uppleva den frihet och ekonomiska uppgång vi åtnjöt innan pandemin. Så blev det som bekant inte. Tyvärr pekar en del på att det kommer fortsätta att bli sämre ett tag innan det blir bättre.

ANNONS

För den som har läst Tidöavtalet är det uppenbart att den nya regeringen betraktar kampen mot den gängrelaterade brottsligheten som överordnad och närmast som existentiell för själva samhällsordningen. I allt ifrån skola till migration och sjukvård går inriktningen mot att till varje pris bekämpa gängen som en röd tråd genom avtalet. Kopplingen mellan tillväxt och ekonomi och gängkriminalitetens förutsättningar lyser emellertid med sin frånvaro – såväl i Tidöavtalet som i regeringens allmänna retorik på området.

Det är förstås inte så att folk typiskt sett går från fasta anställningsförhållanden direkt in i kriminella nätverk. Men när samhällsekonomin blir kärvare blir många med en svag ställning på arbetsmarknaden av med jobbet och de som redan är arbetslösa skjuts ännu längre bort från ett jobb. En del av jobben som rationaliseras bort i den kommande lågkonjunkturen kommer dessutom inte att komma tillbaka till följd av automatisering. Ännu fler ungdomar i utsatta områden får då föräldrar som de inte ser gå till jobbet och ett redan befintligt ekonomiskt utanförskap blir djupare. Risken kan inte ses som obetydlig att personer som befinner sig i en gråzon mellan ett lagligt och ett kriminellt liv tippar över till det senare i takt med att lockelsen i det kriminella livet blir starkare.

ANNONS

Mot den bakgrunden är det märkligt att Tidöavtalet är så knapphändigt när det kommer till integrationsåtgärder på det ekonomiska området. Visserligen anges det att det ska kosta mindre att anställa långtidsarbetslösa, men genomgripande reformer som på allvar sänker trösklarna till arbetsmarknaden för utsatta grupper syns inte till. Etableringsstödet för nyanlända avses till och med sänkas.

När lågkonjunkturen biter sig fast i samhället riskerar den kriminella världens dragningskraft att öka. I kampen mot en sådan utveckling får betydelsen av en utpräglad arbetslinje med låga trösklar till arbetsmarknaden inte underskattas.

ANNONS