På senare år har det blivit en ny typ av grön våg, som senast syntes till på 70-talet. En extra skjuts kom genom pandemin, då många ville dra sig till landsbygd och mindre orter för att komma längre ifrån trängseln och smittspridningen i städerna. För tillfället verkar urbaniseringen ha tagit en paus, åtminstone i Sverige, vilket känns bra inte minst för alla som vurmar för landsbygden.
Hur går det för de nya som flyttar till mindre byar och landsbygden? Blir de väl mottagna och integrerade i byns föreningsliv och övriga samarbeten? Eller är det helt nya typer av landsbygdsälskare som har svårt att bli välkomnade av dem som har rötter i byn sedan flera generationer tillbaka? Kan det rentav vara så att de nya dras till varandra och ”konkurrerar ut” urinvånarna? Men, på landsbygden tar man väl emot alla och hjälps åt? Troligen är det så, men att olikheter människor emellan spelar roll i ens umgänge och samarbeten är knappast en nyhet.
De byar som har turen att få inflyttare som drar till sig nya inflyttare kan skatta sig lyckliga. Det ger underlag för samhällsservice som affär, skola och äldreomsorg, som förstås kommer både gamla och nya invånare till gagn. Nya välkomnas, för de gamla byborna vet detta och de är tacksamma över att byn kan leva vidare.
Men risken för konflikter, öppna eller dolda, kan öka när olika typer av människor bor på samma ort men kanske har olika intressen och värderingar. Att Sverigedemokraterna i valet 2022 ökade sitt väljarstöd på landsbygden är välkänt, men hur samsas denna typ av människa med den nyinflyttade typen som kanske snarare röstar på Miljöpartiet eller Vänsterpartiet, enligt mina fördomar av utseendet att döma? Sannolikt är man medveten om skillnader i värderingar, men möts i kärleken till byn. Man pratar antagligen inte politik så tydligt, även om det mesta vi gör är politik, inte minst om man är deltagare i utvecklingsprojekt.
Tanken om olikheterna slog mig extra tydligt när jag nyligen besökte ett projektmöte arrangerat av organisationen Lokalt ledd utveckling Halland, LLU.
Landsbygdsutveckling och byautveckling är måsten för att hela landet ska kunna leva. LLU Halland är proffs på att arbeta med projekt för att lyfta den lokala utvecklingen och jobbar med olika verktyg som till exempel lokalekonomisk analys, LEA.
Deltagarna på det aktuella mötet framstod tydligt som samma typ av personer, som klart skiljer sig från de gråhåriga relativt välklädda män och kvinnor som brukar besöka till exempel hembygdsföreningens årsmöte. I stället sågs personer som mer såg ut som sjuttiotalets hippies, med långt hår och t-shirtar med budskap, och som tagit med sig barnen till mötet. En och annan person med dansk brytning kunde också identifieras. Absolut inget fel på vare sig hippies eller danskar, men frånvaron av ”urinvånarna” fascinerade. Behöver det vara ett problem? Kanske inte, men ordet gemenskap nämndes flera gånger som viktigt att uppnå, och då är det ju bra om alla är med.
De pågående klimat-, mat- och energikriserna engagerade mycket under mötet och egen småskalig odling intresserade deltagarna. Kanske är det, om inte i annat, i odlingen de gamla och nya invånarna kan mötas? Det är visserligen stor skillnad mellan ekologisk odling i pallkragar och ett traditionellt jordbruk, men i grunden handlar det om mat på bordet och att vi vill veta vad vi stoppar i oss. De nyas krisinsikt, prepper-tendenser (prepper är någon som förbereder sig för att klara av krissituationer) och vilja att klara av även svåra tider borde kunna smitta av sig på ”urinvånarna” som kanske har blivit alltför bekväma? Kriget i Ukraina har inneburit högre energipriser och behov av robustare energislag, det har satt fokus på Sveriges låga självförsörjningsgrad och ett farligt beroende av handelsgödsel – nu borde det faktiskt vara läge för nyinflyttade preppers och gamla byinvånare att ta varann i hand och hjälpas åt.
Har du funderingar kring dessa frågor? Hur samarbetar man för bygdens bästa när man är så olika? Eller är det över huvud taget inget problem? Hör gärna av dig med synpunkter.
