Till slut kan regeringen, svenska folket och alla andra parter dra en lättnadens suck.
"Det är en historisk dag. Det gör Sverige tryggare, Nato starkare och det gör att vi alla lever i större trygghet, sade Jens Stoltenberg, Natos generalsekreterare, efter beskedet från Ungern.
Liksom Sverige kan han konstatera att processen dragit ut på tiden, men säger sig samtidigt ha trott att denna utgång var given. Men så har Sverige, under oerhört lång tid, haft nära relationer med Nato. Det gällde även under alla år som Sverige officiellt påstods vara helt alliansfritt, en alternativ sanning som tidigare sovjetiska/ryska ledningar i Kreml förmodligen visste mycket mer om än många, vanliga svenskar.
Det brukar sägas att den "alliansfriheten" tjänade oss väl. Men sanningen är den att de nära kontakterna med Nato också tjänade oss väl. Därför ifrågasattes det redan för trettio år sedan, vid Nato-högkvarteret i Bryssel, varför Sverige inte sökte medlemskap och därmed såg till att göra sin del. Då hade Warsawa-pakten fallit samman och Europa gick en ny vår till mötes.
I samma veva ställdes dock den motsatta frågan. Hade inte Nato spelat ut sin roll när det värsta hotet verkade ha försvunnit?
Peter Corterier, som då var generalsekreterare i North Atlantic Assembly, underströk dock att inget kunde tas för givet, inte minst med tanke på kvarstående ekonomiska och politiska problem i Sovjet/Ryssland.
– Det går inte att utesluta att konservativa, nationalistiska intressen övertar makten och att utvecklingen går tillbaka, sade han med eftertryck 1990.
I dag kan vi, med facit i hand, konstatera att det fanns goda skäl för onda aningar. Vi vet också att Nato har utvecklats, utvidgats och i högsta grad förblivit en relevant försvarsallians.
Nu, likt i början av 90-talet sedan, ställs dock åter frågan om USA kommer att förbli lika engagerade i Nato? Kritik mot att de europeiska medlemsländerna inte tagit tillräckligt stort ansvar har framförts förr. Men när en presidentkandidat som Donald Trump uttrycker sig på sitt karakteristiskt brutala vis, väcker det ny oro. Att Nato utåt visar upp en enad front är angeläget i den säkerhetspolitiskt oroliga situation världen befinner sig i.
Samtidigt gör läget förstås det extra viktigt att alla parter gör sitt yttersta för att leva upp till de krav som ställs. För svensk del innebär Natomedlemskapet inte något slags andrum. Årtionden av underfinansiering, som bland annat bidrog till att professionaliseringen av försvaret missköttes, måste nu hanteras.
Det krävs moderniseringar och upprustning, bättre utrustning, mer personal... listan kan göras oerhört lång. Sverige måste sikta högre än de försvarsanslag på 2 procent av BNP som Natomedlemskapet kräver. Centerpartiet, med fler ansvarskännande partier, bör i försvarsberedningen kräva anslag på minst 3 procent av BNP.
Natomedlemskapet kommer att tjäna Sverige bättre är den halvfalska alliansfriheten någonsin gjorde. Men vår säkerhet kräver rejäla satsningar. Finansdepartementet måste förstå att lyssna på relevanta varningar. Krigshotet är verkligt,
