Undersköterskeupproret i Varberg.
Undersköterskeupproret i Varberg. Bild: Anna Oscarson

Katarina Erlingson: Nödvändigt uppror för förändring i Varberg

Att vara beroende av hjälp kan vara jobbigt, men man har sällan något val. Särskilt inte om hjälpen är av det slaget som kommunerna ger i form av vård och omsorg. I takt med den medicinska utvecklingen lever vi längre och längre, men hinner då bli sjukare mot slutet. Då behöver samhället, kommunerna i det här fallet, ha kompetent personal som kan ge oss den hjälp vi behöver.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

ANNONS
|

När vård och omsorg inte längre är ett kall - om det någonsin varit det, ens på Florence Nightingales tid - kräver det bra arbetsgivare som har vett att vara rädd om den personal man har och som är mån om att skaffa sig och vårda ett bra renommé.

Om det är arbetsgivarna, kommunerna, som har blivit sämre eller om det är arbetstagarna som börjar ställa mer krav är svårt att veta. Det kanske snarare är en kombination.

Om just Varbergs kommun är en arbetsgivare av den sämre sorten kan förstås diskuteras, men eftersom kommunen också är den kommun som avsätter minst pengar i Halland till äldreomsorg finns det anledning att tro att det ligger i farans riktning. Att undersköterskorna i Varberg startat ett uppror är därför inte förvånande. Övergång till tre semesterperioder och en ny arbetstidsmodell verkar ha varit utlösande. Mycket ser dessutom ut att handla om dålig kommunikation mellan arbetsgivare och arbetstagare. Initiativtagaren Johanna Flack tycker rentav att organisationen inte fungerar som den ska.

ANNONS

– Självklart behöver mindre beslut inte alltid kommuniceras. Men när det gäller så stora beslut som påverkar privatliv och familjeliv så måste det förankras på golvet först, säger hon i en HN-intervju.

När befolkningen lever längre och antalet vårdtagare ökar framöver är kommunen beroende av att få rätt personal med rätt utbildning. Det vet förstås undersköterskorna och kan därmed mer eller mindre sätta hårt mot hårt. Att lönen är låg är ingenting nytt, och både undersköterskor och annan vårdpersonal behöver uppskattning även ekonomiskt.

Hur Varberg, och för all del alla kommuner, ska klara ekvationen med att finansiera personalen efter förtjänst samtidigt som skatterna inte går att höja hur mycket som helst är en fråga som politikerna har skjutit framför sig i många år. Länge fungerade det eftersom personalen led i tysthet och fann sig i låga löner och delade arbetspass. Men unga människor finner sig inte i vilken arbetssituation som helst, familjen och tid med den är viktigare för de allra flesta.

Sju av tio kommuner har brist på personal inom äldreomsorgen, men det är inget skäl för beslutsfattarna i Varberg att sätta sig med armarna i kors. Det duger inte att plöja på i gamla hjulspår utan det gäller att hitta nya lösningar och det tillsammans med personalen, inte över huvudet på den.

ANNONS
ANNONS