HN har i en artikelserie granskat gängen i Falkenberg och det är väl ingen som velat tro att gängkriminaliteten är så omfattande. Politikerna på riksplan pratar hela tiden om strängare straff och andra sätt att komma åt den hårda brottsligheten, men hur stoppas rekryteringen till gängen? Då måste man börja långt ner i åldrarna och det talas det alldeles för lite om. Det är kommunerna som är huvudansvariga för skolan och socialförvaltningen och det skapar inte riksomfattande rubriker på samma sätt.
De som först borde märka av problemen när unga killar hamnar snett är förstås föräldrarna, men även förskollärare, fritidspersonal och lärare.
– Man känner bara en stor maktlöshet och ställer sig frågan varför vi har misslyckats, säger Stefan, en pappa till en 13-åring som varit på glid men nu förhoppningsvis hittat något så när fast mark.
Stefans 13-åring har det bra på så sätt att båda föräldrarna engagerar sig i att få honom på rätt köl igen. De allra flesta pojkar som hamnar i riskzonen har ingen pappa i sin närhet. Det är en av flera viktiga slutsatser som polisen drar, men också att det går dåligt i skolan för de killar som dras till gängen.
För det är pojkar som riskerar att hamna i gängens våld. De flickor som hamnar snett har helt andra sätt att uttrycka sitt mående på. Pojkarna försöker kompensera för dåliga skolresultat och brist på goda förebilder och strävar efter en chans att "bli något".
Det borde pratas mycket mer om hur man ska hitta åtgärder för att hantera potentiella gängkriminella redan när de är i mellanstadieålder. Man måste helt enkelt attackera problemen innan de blir oöverstigliga. Det samarbete som finns i Falkenberg mellan skola, socialtjänst, polis och fritid, så kallat SSPF, är alldeles utmärkt och måste få så mycket resurser som det bara går. Skolan har en enormt viktig roll och stort ansvar - lärare och annan skolpersonal kan se vilka varningssignaler som finns och kan då ta upp det inom ramen för SSPF. Skolan kan lättare fånga upp problemen, och känns mindre "hotfull" för många familjer än vad socialförvaltningen gör.
Det krävs att personalen på skolan har orken och förmågan att hugga tag i killarna innan det är för sent. Det kan finnas olika förutsättningar för det på olika skolor, men inget annat är egentligen viktigare. Misslyckas man drabbar det i slutändan alla elever. Polisens nära samarbete med Skogstorpsskolan är ett viktigt exempel och där skolans personal säkerligen därför är extra uppmärksamma på varningssignaler.
I stället för att enbart hojta om strängare straff borde regeringen ge kommunerna ytterligare medel för att mota brottsligheten redan i ett mycket tidigt skede hos dem som kan identifieras som riskgrupper. Då vore vi alla vinnare.
