Det är anmärkningsvärt men ändå inte helt oväntat hur lätt viss politik går att köpa loss för några positioner och stolar. Vid det här laget, och efter mer än två decennier av alliansstyre så har vissa småpartier lärt sig att överleva genom att vara tysta och smälta in. Det har varit omöjligt att identifiera vilken politik de vill driva eller vad de står för, utan man har sett hur de har rätat sig in i ledet och har haft turen att klara sig över spärren vid varje val. Detta har lett till att enfrågepartier har fått mer plats i samhällsdebatterna och sakfrågorna som berör medborgarna. I bästa fall kunde man ibland höra de etablerade småpartierna som kunde skrika högst.
Liberalerna som drev ickefrågan om att rädda p-skivan, SD som kom med en drös motioner med vedervärdigt innehåll eller KD som nu kommer få ordförandeklubban i fullmäktige och sätta den i händerna på en man som anser att homosexuellas rätt att gifta sig är fel. Ja listan kan bli lång om man tittar förbi dagens presskonferens.
Det som förvånar mig är hur liberalerna, som till vardags vägrar att kalla sig för högerkonservativa ändå har valt att bli en del av den nya styrande majoriteten och därmed förlorat sin ideologiska kompass, brutit sina löften, svikit sina egna väljare och precis som på riksnivå och i hyckleriets anda vänt kappan efter vinden.
Men jag kanske inte borde bli så förvånad. Nu är det i alla fall tydligare än någonsin hur småpartierna inklusive nykomlingen väljer att vika sig för maktspelet för att ingå i den blåbruna sörjan.
Anton El Raai (S)