När valnattens rysare led mot sitt slut sa sig alla partiledare vara glada, stolta och nöjda med valrörelsen. Men alla kan rimligtvis inte ha varit nöjda och glada. Sanningen är att det bara är Jimmie Åkesson som kan vara odelat nöjd och glad. Hans Sverigedemokrater har ökat i varje val sedan partiet bildades. I årets val ökade SD med hela 3,1 procentenheter. På många håll i landet blev framryckningarna ännu större, inte minst i traditionella arbetar- och jordbrukskommuner - gamla S- och C-fästen. Bland arbetare är SD nu lika stort som S, bland företagare lika stort som M och bland bönder större än C, påpekade valforskarnestorn Sören Holmberg under SVT:s valvaka.
Från att ha varit riksdagens pariaparti förhandlar SD nu om regeringspolitik i politikens finrum.
Socialdemokraterna kan vara nöjda på ett plan. De gjorde sitt bästa val på 20 år och ökade med 2,2 procentenheter. Men de förlorade det viktigaste – regeringsmakten. Givetvis är det en enorm besvikelse för ett parti som de senaste 90 åren bara varit i opposition i 15 år.
Miljöpartiet kan också hävda partiell framgång. De var nere för räkning men kom tillbaka och ökade väljarstödet. Men hur kan ett parti som har vår tids mest existentiella frågor, klimatet och miljön, som huvudfrågor vara nöjda med 5 procents stöd?
Vänsterpartiet backade med 1,3 procentenheter, givetvis en stor besvikelse efter Nooshi Dadgostars tidigare opinionsmässiga triumfer.
Allra sämst gick det för Centern som tappade hela 1,9 procentenheter och gick kraftigt bakåt över hela landet. Som en följd av det usla resultatet avgick Annie Lööf. Det är fullt begripligt. Hon har varit partiledare i 11 år och utsatts för mycket kritik men också för grova påhopp och mycket allvarliga hot. Vad man än tycker om de vägval Annie Lööf gjort så måste man hålla henne räkning för hennes politiska mod, konsekvens och uthållighet.
Man kan analysera valresultatet och SD:s framgångar på olika sätt. Den enskilt viktigaste förklaringen handlar dock om lyhördhet. Jimmie Åkessons beskrivning av Sveriges problem stämde överens med vad allt fler människor tyckte sig se men de kände inte att deras oro togs på allvar eller bemöttes med respekt, av de etablerade partierna eller av det mediala etablissemanget. Den inte sällan hysteriska och oproportionerliga skräckpropagandan har SD-väljarna inte lyssnat till. Inte för att de är historiskt blinda, rasistiska eller outbildade, vilket mången SD-varnare har gjort gällande, utan för att de inte trott på skräckbilderna.
I Sverigedemokraterna fann väljare ett parti som var lyhört och som konsekvent och envist, år ut och år in, drivit några av de frågor som svenskarna rankar som viktigast – invandring, integration och brott och straff. Det gav en trovärdighet som inte andra partier fick, när de på senare tid närmat sig Sverigedemokraterna i dessa frågor.
Därför röstade var femte svensk på Sverigedemokraterna.
Det är alltså inte, som Annie Lööf hävdat, de borgerliga partierna som gjort SD stort genom att "slipa ner tröskeln" för partiet.
Alla partier behöver givetvis analysera utfallet av valet. I Centerns fall var anledningen till det usla resultatet att partiet gjorde isoleringen av V och SD till den viktigaste frågan, som överskuggande partiets egen politik. Dessutom berodde tillbakagången, enligt Sören Holmberg, på att man bytt sida från höger till vänster, där partiets gamla kärnväljare inte känner sig hemma.
Socialdemokraterna behöver fundera över varför de inte räckte ända fram. S tog röster från C men förlorade i andra änden till SD. Den socialdemokratiske debattören Daniel Suhonen menar att Socialdemokraterna satsat för mycket på Magdalena Anderssons trovärdighet och kompetens och för lite på "klassiska fördelningspolitiska välfärdsreformer".
De tre borgerliga partierna backade med mellan 0,7 och 0,9 procentenheter. De motgångarna överskuggas emellertid med lätthet av att de tillsammans med SD vann valet. I Liberalernas fall också av att de klarade sig kvar i riksdagen. De kan därför vara både stolta, glada och nöjda.
Störst anledning till att glädja sig, om han hinner, har Ulf Kristersson som nu ser ut att bli Sveriges statsminister. Han har kämpat i motvind i decennier, varit nedvärderad, uträknad och kallad den eviga tvåan. Opinionsundersökning efter opinionsundersökning under valrörelsen visade mycket stora tapp för Moderaterna. Men Ulf Kristersson kämpade oförtrutet på, med stor energi och till synes gott humör, vann debatterna sakligt och balanserat och gjorde väl ifrån sig i utfrågningar och intervjuer. När så "den enda viktiga opinionsundersökningen", som Ulf Kristersson kallade valet, var över blev M:s tillbakagång förhållandevis blygsam och Ulf Kristersson kunde hålla segertalet. Och som en extra bonus kan han notera att Moderaterna med råge blev det största partiet i skolvalet. En revansch som heter duga!
Men det finns fler vinnare. Den svenska demokratin är en. Den är inte hotad trots vad vissa alarmister påstår. 83 procent av svenskarna gick till val. För väldigt många är det en högtidsdag, debatten och larmet tystnar och våra politiker överlämnar besluten till oss väljare.
– Visst tar det lång tid men det är värt det för demokratin, sa en ung väljare som "valköade" förra söndagen.
Nu blir det regeringsskifte genom den fredliga övergången av makt, en av hörnpelarna i demokratier. Maktskiftet är en sund och välbehövlig demokratisk reflex och en ny regering får chansen att åstadkomma vad den förra inte förmådde. Det är förvisso ingen lätt uppgift.
Så i stället för att fortsätta den splittrande retoriken, som Magdalena Andersson gjorde i sitt avgångstal, borde hon statsmannamässigt ha gratulerat Ulf Kristersson till segern och önskat lyckat till.
Det bör vi alla, oavsett hur vi röstade, göra - "för Sveriges bästa"!
