Förr fanns det kiosker lite överallt: I gatuhörn, inklämda mellan hus i stan. Andra rullades ut på dagen och drogs hem på kvällen. En av de rullbara vagnarna fanns vid kilen där Rosenfredsgatan sticker ner mot stan. Nisse bodde på andra sidan gatan, där han kunde skala potatisen.
– Tänk där köpte man korv efter att man hade dansat, säger Kaj Berntsson, tidigare politiker i stan.
Lite längre inåt stan, där återvinningen ligger vid kilen mellan Rosenfredsgatan och Drottning Blankas plats låg Gleres kiosk.
– En sak som jag funderat över: Hur klarade de sitta där hela dagen utan att gå på toaletten?, säger Kaj Berntsson.
En kiosk som överlevt är Urbaths kiosk vid Södra vägen. Den byggdes ursprungligen hundra meter söderut vid Hästhagavägen där gamla Karlsson & Dahl fanns. Som barn kunde man köpa en godispåse för en krona. Efter några år höjdes föräldrarnas snask-apanage till tre kronor. Numera kan en godispåse en vinterkväll gå på en hundring – har någon berättat.
Kommunen (eller gamla Varbergs Stad) tilldelade under en period kiosktillstånd till personer med funktionshinder.
– Hade man lungbesvär kunde man tilldelas en kiosk. Det var för att hjälpa dem som inte kunde klara ett vanligt arbete, säger Ture Isaksson, också fd politiker och författare till fem Varbergsböcker.
Nere i hamnen, vid nuvarande Fregatten, fanns en av de kioskerna.
Allans kiosk vid Göteborgsvägen har också hängt med och överlevt. Här stannade alla monarkare till på lunch och efter jobbet. Anitas kiosk, Tullen i posthuset och Lilienbergs är andra verksamheter som försvunnit.
Texten har tidigare publicerats i Varbergsposten
