Svar
I debatter av skilda slag har kvinnor ofta påtalat det meningslösa i att stillsamt försöka föra saklig debatt med prestigefullt ståndaktiga män som trängda hoppar från tuva till tuva i fåfäng önskan om att deras ursprungliga påståenden ska döljas, glömmas och begravas under den överväldigande mängden av nya lika frejdigt framkastade påståenden av liknande sort. När jag nu registrerar Lennart Hjelmstedts hoppande från sina tidigare faktamässigt kontrollerbara påståenden om historiska förlopp grundade på idolen Rummel, till religionspsykologiska spekulationer om min tro följt av en katalogaria av nya namn, händelser och skeenden med slumpmässig anknytning till de tidigare framförda teserna, så trillar poletten plötsligt ner.
Till min kritik av förra veckans hjelmstedtska guru, fuskprofessorn Rummel, vars resultat, tabeller och metoder av ett obevekligt källkritiskt forskarsamhälle brutalt inte bara mosats utan fullständigt malts till stoft, har han nu plötsligt ingenting att säga
Att på detta sätt i en debatt lyckas illustrera raden av manliga tillkortakommanden och således samtidigt kunna fastna med skägget i brevlådan, pitten i svängdörren och brallorna nedhasade till fotknölarna är ett polemiskt akrobatnummer som inte bara får mig att tvivlande skämmas över mitt kön, utan vars ekvilibristiska genomförande också i rent praktisk, fysisk och mänsklig mening borde ha varit omöjligt att uppvisa, men här sannerligen sorgfälligt åstadkommits och dessutom med bravur, elegans och svårslagen energi.
Lasse Diding