Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vattenbärare, en staty av flera i Brunnsparken Varberg. Bild: Anna Johansson

Vart tog brunnen vägen?

Insändarskribenten undrar hur de styrande i Varberg tänker kring Brunnsparken.

Det här är en insändare/debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten.

Klicka här för att svara skribenten eller för att skriva en egen insändare. 

I Brunnsparken har det i alla tider funnits en brunn med en central placering.

Du kunde inte missa den om du befann dig i parken, vare sig du kom västerifrån mot kyrkan eller från torget ner mot järnvägen.

Förra sommaren, eller var det förrförra när jag intet ont anande kom gående såg jag brunnen innanför ett staket som tillhörde en uteservering. Konstigt, tyckte jag.

I år när jag kom gående såg jag en liten sak med två kranar och två hinkar.

Ett stycke därifrån en figur med ryggsäck. Allt i en silvrig metall.

Uteserveringen fanns kvar, nu med en scen.

Min fråga: Är detta brunnen i Brunnsparken?

I så fall undrar jag hur de styrande i Varberg tänker.

Jag är inte Varbergsbo men kommer hit varje sommar. Min mormor var född här, så jag hör hit på något sätt.

När det gäller utformning av utomhusmiljön borde man tänka framåt men titta bakåt, anser nog fler än jag. Att förstå stadens historia, hur den vuxit fram och vad tidigare generationer skapat är en byggsten i den nutida utformningen av staden.

Jag tycker att det är synd att Varberg jämnat ett värdefullt historiskt inslag med marken. Brunnen var vacker och ett monument över det gamla Varberg som borde aktas.

De nya vattenhinkarna kunde ha placerats på t.ex. den lilla parksnutten framför glasskiosken nedanför järnvägsövergången. Skulle bli trevligt! Där fattas något.

Det finns fler frågetecken för hur Varbergs styrande tänker: De höga husen som byggs i centrala staden, färjeterminalen som försvann, förslag på ett 16-våningar högt hotell i hamnområdet.

Hoppas på svar

Eva Molander

Sommarboende i Kärradal, inte alls emot utveckling