I förra veckan dömdes en barnmorska i Skåne för grovt vållande till kroppsskada i domstol. Det är olyckligt av flera skäl. I USA har man länge använt sig av stämningar i domstol för att avgöra rätt och fel i förlossningsvården. Det har lett till jättehöga försäkringspremier för läkarna, flera hundra tusen kronor, pengar som i slutändan måste betalas av patienterna. Det har dels lett till att man gör en massa onödiga utredningar och provtagningar, för att hålla ryggen fri, men också till att de med störst behov av mödravård inte har råd att söka den. Publicitetshungriga och giriga advokater har sått misstro mot vården och gör den väldigt dyr. I USA lägger man en väsentligt högre andel av BNP på vård än i Sverige, och i alla fall vad gäller förlossningsvård med mycket sämre resultat. Att föda barn har aldrig varit säkrare någonstans än i Sverige idag, men en förlossning kan aldrig bli helt riskfri. De två tankarna måste man hålla i huvudet samtidigt.
Jag har varit förlossningsläkare i fyra länder i snart 40 år, jag har aldrig mött en barnmorska som inte vill sina patienter väl. Självklart varierar kunskapen, omdömet och erfarenheten, som i alla andra yrken, men det är en engagerad yrkeskår som sliter hårt för sina patienter. Dock måste man förstå att resurserna inte är oändliga.
I Sverige har vi inte dragit fall med tråkig utgång till domstol, utan de har gått till Ansvarsnämnden, eller nu IVO. Poängen med att fallen granskas av läkare eller barnmorskor med erfarenhet från förlossningsavdelningar är naturligtvis stor. Var detta en undvikbar olycka? Hur såg bemanningen och arbetssituationen ut? Var det den enskilde medarbetarens fel att det gick illa, eller var det chefens/sjukhusledningens ansvar?
Man pratar allt mer om ’’second victim’’ det andra offret. Det är hemskt för föräldrarna när något går riktigt illa, men det är också hemskt för den ansvariga läkaren eller barnmorskan. Vi som arbetat länge har sett medarbetare fara väldigt illa, och kanske slutat efter en tråkig händelse. Vad som är viktigt att förstå är att man inte är en dålig läkare eller barnmorska för att man gjort en felbedömning. I vilket yrke gör man inte det?
För de fåkunniga som tror att fler kejsarsnitt är lösningen kan jag bara konstatera att vi i Varberg fick operera bort livmodern på två patienter i samband med kejsarsnitt förra året. Om moderkakan växer fast i ett tidigare kejsarsnittsärr i livmodern kan man plötsligt befinna sig i ett direkt livshotande tillstånd för både mamma och barn. Föräldrarna till det barnet som skadades vid förlossningen och där barnmorskan nu har dömts i domstol säger att deras barn nu har fått upprättelse. På vilket sätt är det mera upprättelse än att få det prövat av IVO?
Barnmorskor har visat mig inlägg på Facebook där kvinnor uppmanar eller hetsar varandra att anmäla. Det är redan nu svårt att behålla barnmorskor inom förlossningsvården, och om risken att bli anmäld bara ökar när man gör ett svårt och ansvarsfullt arbete minskar nog lusten att stanna kvar ytterligare. Om ni som vill anmäla mer, och fler, drar ut konsekvenserna av det så kanske ni får förlösa varandra, och jag undrar oroligt hur det kommer att gå då.
Anders Tejler