Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Som skogsägare av tredje generationen drivs jag av ett ansvar att vårda och bruka den skog som tidigare generationer skapat, skriver Mathilda Clausén Wingårdh
Som skogsägare av tredje generationen drivs jag av ett ansvar att vårda och bruka den skog som tidigare generationer skapat, skriver Mathilda Clausén Wingårdh

Vågar jag öka naturvärdena i min skog?

Rädd för att mista äganderätten.

Det här är en insändare/debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten.

Klicka här för att svara skribenten eller för att skriva en egen insändare. 

Skogsutredningen var tänkt att stärka äganderätten, så att vi kan känna oss trygga när vi med frihet under ansvar brukar våra skogar. Frågan jag och många oroliga skogsägare ställer sig är, blir det precis tvärt om?

Som skogsägare av tredje generationen drivs jag av ett ansvar att vårda och bruka den skog som tidigare generationer skapat. Att skörda de träd som mognat och plantera nya för de skogsägare som kommer efter mig. Hela tiden tänker jag att skogen ska vara bättre när jag lämnar över än vad den var när jag fick ansvaret.

Med bättre menar jag större virkesvolym, högre naturvärden, vilt i balans med fodertillgång, bra möjligheter för jakt, fina bär och svampställen, riskspridning när det gäller trädslagsfördelningen inför klimatförändringarna och en trygg miljö där man vill och kan försörja sig.

För att uppnå allt detta måste jag bedriva ett aktivt skogsbruk där varje åtgärd föregås av noggrann planering.

Skogspolitiken har förändrats över tid. Mina morföräldrar kunde få bidrag för att hugga ner lågproducerande så kallad 5:3 skog och att dika ut våtmarker. Idag är detta straffbart.

Mormor och morfar tog många beslut som på den tiden var ovanliga. Hallands första privata Vestas vindkraftverk köptes in och sattes upp i skogen år 1998. De såg värdet i att hugga fram och spara ekar, enar och gamla aspar runt om på fastigheten långt innan detta blev självklart. Certifieringen fick de aldrig uppleva men idag är vi dubbelcertifierade med många fina frivilligt avsatta naturvårdsområden. Naturvärdena hade inte varit de det är utan den skötsel och respekt de fått utav dess ägare.

Vad som oroar mig mer än något annat är risken med att bedriva ett skogsbruk om den biologiska mångfalden blir ”för stor” så att vi riskerar att mista äganderätten. Det känns mycket märkligt att det ska vara så.

Vi har en dotter som är skolad och väl insatt i skötseln. Kommer hon att få fortsätta som fjärde generationens skogsförvaltare, eller finns risken att vår skog blir beslagtagen? Det är därför jag ställer mig frågan,

Vågar jag öka naturvärdena i min skog?

Mathilda Clausén Wingårdh

ledamot och skogsansvarig LRF Hallands regionstyrelse