Ett brandtal till dig jag hjälpt i äldreomsorgen:
Jag har alltid älskat alla möten ni givit mig.
Allt ni lärt mig, alla historier om liv, om platser och personer. Aldrig glömmer jag:
- Herrn som gick in med en get på Grand.
- Historien om lärarinnan som åt snor…
- Vintrarna som var så kalla under kriget.
- Barn som rycktes bort från er som er samtid inte tillät er att sörja.
Jag bär med mig era liv med mitt eget, era sånger, vitsar och visdomsord. De lever i mig trots att många av er inte finns kvar.
Att få arbeta hos er, med er så nära och intimt har alltid varit en ynnest.
Nej, jag är inte supervårdbiträdet. Jag har inte känt mig bekväm i alla möten, kanske jag inte förstått och lyssnat tillräckligt till vad ni behövt? Kanske ni haft nog av att orka bära er själva genom dagen. Kanske har ni varit för ledsna för att orka le mot ännu en som ni tvingats till att ta emot för att klara er?
Jag är innerligt stolt över att jag fått arbeta med er men skamsen för att säga vad jag arbetar med.
För samhällsmaskineriet har aldrig varit stolt över mig och mina kollegor.
Ingen morgonsoffa har tagit emot oss när vi klarat ett arbetspass med tre man kort…
Aldrig har vi fått vara huvudnumret under tjusiga tillställningar där karriärkonkurrensen briserat under kallpratet.
Aldrig har vi tillskrivits entreprenörens egenskaper som kreativa och driftiga.
Vi ska ge alltid vi har av glädje, lugn och professionalitet med ett tidtagarur flåsande i nacken.
Om vi inte vill jobbsurfa för att få upp lönen får vi skylla oss själva för att vi inte har någon ambition, även om vår mångåriga närvaro på en arbetsplats kanske ger en oersättlig trygghet och källa till kunskap.
Såklart vill vi ha högre lön, men det jag också önskar av samhället är respekt och värdighet. Tänk på hur ni pratar om oss!
Jag vill inte höra att jag arbetar på golvet, med ett yrke som allt färre söker sig till.
Jag vill höra att det är ett aktat yrke att arbeta nära er! För er går jag alltid rakryggad, Tack!
Johanna Jeppsson Huser