Pontus Almquist skriver i en ledare att Fackförbundet ST ställer sig skeptiska till en utökning av det straffrättsliga ansvaret för tjänstemän. Det stämmer och det tycker vi eftersom det redan finns ett etablerat och välfungerande sanktionssystem. Statliga tjänstemän kan enligt Brottsbalken dömas för tjänstefel, och dessutom kan Personalansvarsnämnder och Statens ansvarsnämnd utdela sanktioner.
Men Almquist argumenterar för att det ska göras enklare att utdöma straff mot statstjänstemän, eftersom det är ”en fråga om grundlagens livskraft i svensk rätt.”
Men grundlagens livskraft säkerställs i det här sammanhanget av skickliga tjänstemän, inte av rädda tjänstemän.
Almquist tycker att en myndighet som får kritik för långsam handläggning slipper undan för enkelt – ”mycket sällan kan någon ställas inför rätta”. Vem är det Almquist menar ska ställas inför rätta? Är det en specifik handläggare, som på grund av sjukdom halkat efter? Eller är det chefen som inte har resurser att bemanna enheten? Följdfrågan är givetvis vilken typ av straff som skulle vara proportionerligt nog för dessa hemska brott. Böter, eller rent av fängelse?
Att de förvaltningsrättsliga kraven inte alltid efterlevs är allvarligt. Än mer allvarligt vore det om enskilda tjänstemän skulle ställas till svars i fall när orsakerna är bristfälliga förutsättningar, eller systemfel. Vem vill jobba som statlig tjänsteman under sådana förhållanden?
Istället för att utreda om man bör straffa tjänstemän som gör fel hårdare bör regeringen fundera på hur de kan skapa organisationer som ger bättre förutsättningar för de anställda att göra rätt. Det är faktiskt en fråga om grundlagens livskraft.
Britta Lejon
ordförande Fackförbundet ST
Svar
från ledarskribenten.
Såsom Britta Lejon förstår är jag ledarskribent och inget Lagråd. Exakt hur ett nytt tjänstemannaansvar ska se ut måste liksom all annan lagstiftning utredas och debatteras i minsta detalj innan riksdagen skrider till verket och det röstas igenom. Självfallet bör inte någon tjänsteman riskera att bli dömd för för någonting som ligger utanför dennes ansvarsområde – i många fall är det ingen enskild som har gjort fel. Oskuldspresumtion och oskyldig till motsatsen är bevisad måste gälla här som i vilken annan straffrättslig lagstiftning som helst.
Visst finns det, såsom Lejon påpekar, redan i dagsläget möjlighet att ställa den som som i sin myndighetsutövning gjort uppenbart fel inför rätta genom att åtala för tjänstefel. Dock är denna lagstiftning bristfällig: Det är exceptionellt få av dem som anmäls för tjänstefel som faktiskt åker dit. Under tidsperioden 2009 till 2017 anmäldes ca 62 000 tjänstefel, men endast 126 ledde till fällande dom (Publikt 14/6-19). En på fem hundra med andra ord. Det implicerar inte ett ansvarsutkrävande i reell mening. Bland annat beror detta på att så kallat “ringa” fall av tjänstefel inte är straffbelagt, och att fel som begås när det inte räknas som myndighetsutövning inte är straffbelagda.
Britta Lejon är satt att försvara sina medlemmars intressen, och ett utökat straffansvar för hennes medlemmar förefaller förstås inte frestande. Men det är för medborgare i stort, och inte ST:s medlemmar särskilt, som ett tjänstemannaansvar vore av godo.
Pontus Almquist
ledarskribent Liberala Nyhetsbyrån