Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Vi ser inte varandra i ögonen längre, vi sitter bakom en skärm. Bild: Jessica Gow / TT

Skärmarna förstör våra barns liv

Vi lever i en digital karusell.

Det här är en insändare/debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten.

Klicka här för att svara skribenten eller för att skriva en egen insändare. 

Som specialpedagog, med ytterligare tre års specialisering inom NPF-området (neuropsykiatriska funktionshinder), har jag med en dåres envishet drivit en tämligen tröstlös jakt på mobiltelefoner i skolan. Jag har länge närt en misstanke om att det ständiga uppkopplandet skadar mer än vi kan ana. Nu kommer äntligen psykiatriker Anders Hansens bok Skärmhjärnan, Bonniers förlag 2019, i vilken han redovisar forskningsrapporter kring skärmanvändande från mycket namnkunniga neuropsykiatriker, universitet och forskningssjukhus världen över. Resultaten är entydiga – användandet av mobiltelefoner, Ipads och datorer skadar vår hjärna om det inte kontrolleras.

Här är lite fakta ur boken som det kan vara värt att fundera över;

Vi rör vid vår mobil i genomsnitt 2 600 gånger per dag, tonåringar tillbringar i genomsnitt 6-7 timmar på sociala medier per dag, år 2011 fick mobilt internet sitt stora genombrott, det var också det år då kurvan gällande rapporterad psykisk ohälsa steg dramatiskt.

Vad ser vi då inom elevhälsan i skolan? Jo, vi ser att koncentrationssvårigheterna ökar dramatiskt, elever kan inte läsa en längre text, och allra minst en bok. Vi ser att den psykiska ohälsan ökar, mest handlar det om depression och ångestattacker, vi ser också att frånvaron ökar. Vi ser även att så många som upp till tio elever kan sitta tillsammans utan att prata med varandra, alla tittar i sin mobil och verkar nöjda med det. Vad är det som händer? Vad gör skärmarna med våra barn? Anders Hansen redovisar statistik över vilka ungdomar som är mest i farozonen; flickor löper större risk för att skadas av sociala medier än pojkar, var tionde flicka har en psykiatrisk kontakt, då är inte husläkare eller privatpraktiserande psykologer/psykiatriker inräknade i statistiken. Ungdomar med diagnoser som gör att de inte kan kontrollera sina impulser, ADHD/ADD är också lovligt byte för det som sker på sociala medier, Facebook, Instagram, Snapchat etc. Vidare handlar det om det föräldrastöd barnen har, hur mycket bryr sig föräldrarna om vad barnen sysslar med? Är föräldrarna också upptagna med att bevaka livet på sociala medier? Finns det goda samtalet vid middagsbordet fortfarande kvar i alla hem? Vi lever i en digital karusell och vårt sätt att kommunicera har förändrats till det sämre. Vi ser inte varandra i ögonen längre, vi sitter bakom en skärm. Rent fysiologiskt, beskriver Hansen, händer följande i vår kropp när vi surfar runt på sociala medier eller pillar med annat i mobilen – vi får dopaminkickar. Belöningshormonet aktiveras och det känns skönt. Kanske har vi fått en gilla-markering, kanske är det något jag behöver få reda på, kanske har någon kommenterat min bild eller mitt inlägg? Dopaminkickarna gör att vi vill ha mer, vi vill känna oss tillfredsställda om och om igen.

I tonåren är dopaminnivåerna i kroppen som högst, det är inte svårt att föreställa sig att det är lätt att anropa det systemet med stimuli utifrån. Det är inte heller svårt att föreställa sig hur lätt det är att bli beroende. Vad händer med koncentrationen på skolarbetet då? Det är heller inte svårt att föreställa sig. Vi människor föredrar att må bra, till varje pris. Därför väljer vi ibland bort det förnuftiga tänkandet.

Digitaliseringen har ett pris, det är våra barn som betalar men i slutändan hamnar notan på det samhälleliga budgetbordet. Det är dags att fatta beslut baserade på forskningen och återta kontrollen över våra bars utveckling och mående.

Li Hillker

Specialpedagog