Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sammanställ vilka stödgrupper det finns för anhöriga i sorg, anhöriga till missbrukare, anhöriga till personer med NPF, föreslår insändarskribenten. Bild: JANERIK HENRIKSSON / TT

Samarbeta för att hjälpa människor i kris

Svårt att slåss för hjälp fast man egentligen inte orkar.

Det här är en insändare/debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten.

Klicka här för att svara skribenten eller för att skriva en egen insändare. 

För tre år sedan förlorade jag min son.

Då började en kamp om att få svar på vad som egentligen hände men även för att få hjälp till oss som familj. Jag har varit i kontakt med flera instanser såsom SOC, BUP, vårdcentral, FK, polis, psyk men bara blivit bollad runt.

När man hamnar i kris måste samhället finnas där och en koordinator borde finnas i kommunen för att stötta och därmed också kunna ta alla nödvändiga kontakter för att sätta in rätt stöd för individen och/eller familjen. Som det ser ut nu överbelastas man av att vara tvungen att gå på massor av olika möten, att behöva slåss för att få hjälp fast man egentligen inte orkar. Skolan kräver massor av oss föräldrar och så även samhället, jobbet och soc men det finns inget samarbete.

Att få stöd och hjälp är enormt viktigt inte bara nu utan lång tid framåt för kostnaderna när familjer brakar och tappar kontrollen över sina barn kommer att bli enorma. Vi kan inte bara släcka bränder här och nu, ett långsiktigt tänkande måste till. Så ett förslag är att anställ koordinatorer, samordna alla instanser i Falkenberg. Sammanställ vilka stödgrupper det finns för anhöriga i sorg, anhöriga till missbrukare, anhöriga till personer med NPF. Se till att den informationen finns lätt tillgänglig för alla. Detta kanske redan finns men i så fall behöver det informeras om det.

Jag jobbar på vuxenutbildningen i Falkenberg. Många av mina elever kommer från krig och andra trauman. Flera av dem mår dåligt men de har ingen aning om vem som kan hjälpa dem. De vågar inte heller be om hjälp då de är rädda för att soc ska ta deras barn. De känner alltså att deras mående påverkar barnen i stor grad men har hört att skolan anmäler och soc tar barnen. De är maktlösa både inför sina barn och samhället.

Varför inte mer information om detta och ett samarbete mellan SOC och SFI? Samma gäller polisen, genom att nå fram till föräldrarna, kan man hitta ett sätt att kommunicera och på så sätt når vi även barnen. När mina elever ber mig om hjälp så vet jag ju tyvärr att det finns ingenstans att vända sig. Ska det behöva vara så?

Malin Leskoviku