Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Prioritera särskilt boende i Varberg

Vill ni ha stressade undersköterskor som skyndar mellan de boende och som bara hinner göra det allra viktigaste?

Det här är en insändare/debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten.

Klicka här för att svara skribenten eller för att skriva en egen insändare. 

Varberg ska ju vara en stad där man bryr sig om allas välmående. Därför byggs det bostäder med skyhöga hyror. Tågtunnel byggs också så att vi ska slippa tågtrafiken genom staden ovan jord och för att folk ska kunna ta sig smidigt till och från Varberg.

Västerport ska byggas och anläggas. Allt detta prioriteras. Det har kommunen råd med. Detta finns det pengar till! Men, jag tänker på våra särskilda boenden här i staden. Hur vill ni politiker ha det som boende på ett sådant? Vill ni ha stressade undersköterskor som skyndar mellan de boende och som bara hinner göra det allra viktigaste? Som vet att man ska vara snabb. Som inte hinner prata några ord med dig knappast, utan måste springa vidare till nästa för att få upp alla boende innan lunch.

Hälsoledarna som gav lite guldkant till de boende togs bort. Fanns inga pengar till det fast dom var guld värda. Är det meningen att vi undersköterskor ska gråta av stressen och tröttheten efter avslutat arbetspass? Flera av oss har diagnostiserats utmattning. Vi arbetar med människor, gamla och sköra men många kan vara arga, utåtagerande och missnöjda. Det är dessa som vi ska ha omsorg om. De kan vara dementa, ha psykiska problem och olika funktionshinder förutom de somatiska besvären. En del larmar hela tiden fastän de fått den hjälp de ska ha. Vi är fyra personal på 16 boende på dagen till kl 14 och tre personal till kl 21. till dessa 16. Det är ju inga friska personer som bor på särskilda boenden. Dags att prioritera dessa människor och all personal.

Anställ endast chefer som är med ute på boendena. Som ser hur det är i verkligheten. Inte som nu, en chef som bara kommer då och då och står på vårt kontor och ger pekpinnar till personalen om allt som måste göras. Chefen bör komma ut till oss, vara med och se om allt fungerar och är genomförbart med den personalstyrka som de har bestämt ska vara på särskilda boenden. Snart vill ingen jobba på boendena. De orkar bara ett kort tag tills de går vidare till något annat el är tvingade.

Hjärtat på rätta stället