Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Tack vare Bockstensmannen har hos många väckts intresse för den tid han levde och verkade, skriver insändarskribenten. Bild: NIKLAS LARSSON
Tack vare Bockstensmannen har hos många väckts intresse för den tid han levde och verkade, skriver insändarskribenten. Bild: NIKLAS LARSSON

Mer hedrande på museet än nedpålad i mossen

Bockstensmannen har sin plats på museet.

Det här är en insändare/debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten.

Klicka här för att svara skribenten eller för att skriva en egen insändare. 

Första gången jag kom i kontakt med Bockstensmannen var när jag började arbeta på museet, vid den tidpunkten som amanuens, 1970. Redan då kom propåer om att Bockstensmannen borde få en kristlig begravning. I vårt grannland Danmark finns flera mosslik utställda på museer, bl a Tollundmannen i Silkeborg. Med anledning av debatten har jag frågat museichefen Ole Nielsen om liknande spörsmål framförts till honom. I sitt långa svar säger han att lustigt nog är det ” primært fra den angelsaksisk talende verden (England og USA) samt Sverige!” som frågor om museets etiska riktlinjer kommer. Ingen har dock krävt någon kristlig begravning av Tollundmannen, fast det är kanske inte så märkligt då ingen kunskap finns om vare sig mannens trosuppfattning eller etniska tillhörighet.

Bockstensmannen med sina kvarlevor och dräkt förtjänar sin plats på museet! Tack vare honom har hos många väckts intresse för den tid han levde och verkade. Sedan 1936 har många viktiga forskningsrön gjorts – och forskning bedrivs än. Han hedras egentligen mer så här än om han legat kvar nedpålad i mossen eller om han skulle begravas.

Eva Berntsson Melin