En dag för flera år sedan, mötte jag en man som frågade om jag visste hur långt ett mannaminne var. Jag hade hört ordet tidigare, och att det skulle vara fyra år. Mannen rättade mig och talade om, att ett mannaminne numera är tre år!
Det var, som sagt, för många år sedan, och jag har haft flera tillfällen att konstatera att den äldre mannen hade rätt.
Det blir man påmind om ofta, och särskilt nu, när det börjar komma önskemål om att återinföra kärnkraften. Då har man förmodligen också glömt hur mycket uranbrytningen ställt till med.
Skall den återinföras så kan man inte kräva att andra länder skall ta konsekvenserna.
Om jag inte minns fel, så var det bestämt Kinnekulle som innehåller uran. Men att bryta uran i Sverige – det ville man ju inte.
Nu uppmanar jag tv att sända en repris om uranbrytning i Australien(?), som en påminnelse om hur medellivslängden snabbt blev kortare, djuren utrotades och marken inte skulle kunna brukas på många hundra år.
Ett tydligt bevis på hur människans minne inte fungerar. Att vi tycks ha glömt att det inte finns något säkert sätt att ta vara på slaggprodukter, förstärker också det hela.
Men vi behöver ju energi!
Varför inte ta upp forskningen om vågkraften? Att skylla på att det blir så dyrbart håller inte. Det är en tillgång som inte tryter, inte släpper ut skadliga ämnen, eller stör nämnvärt i landskapet och kan anläggas där det mest behövs.
Det finns alternativ: Sol, vind och vatten!!!
Eia Olofsson