Sen begreppet metoo antogs i SAOL av Svenska Akademin för Snille och Smak har tafsande, otillbörligt närmande, våldtäkter, trafficking och bordeller varit ledord i mångt och mycket i svenska medier. Vi vill gärna tro att vi lever i en civiliserad och humanistiskt präglad västerländsk demokrati. Men nu vet vi att det mansdominerade patriarkaliska samhället kanske består i alltför stor del av manschauvinister i ledande och publika positioner. Vi pratar om gradering, jämförelse, vad är värst, sämst ? Vi tycker det är meningslöst. Juridiskt finns alltid olika alltför milda påföljder men i alla sammanhang är kvinnosynen och människosynen det som förenar dessa små människor.
Vi bor nära Kungsbacka. Där har en nu f.d. politiker blivit med rätta uthängd. Han är enligt min mening ett exempel på den skenhelige, aktade förtroendemannen, som leder kampen mot tiggeri och mot förståelse för fattiga utländska kvinnor, som kommer hit för att samla ihop pengar till sin familj, som lever i armod. Samtidigt utnyttjar han andra av dessa kvinnor för sexuella tjänster, nu senast i Göteborg. Här har skam gått upp på torra land.
För att inte bli betraktad som alltför enögd säger jag att efter att upplevt många dagar och timmar i omklädningsrum och militärbaracker så vet jag att begreppet rå men hjärtlig härleds mest till den lilla grupp, som alltför ofta tar tonen och tystnaden blir de andras svek. Att tonen kan vara otillständig även i kvinnliga sammanhang av samma orsak, torde nog också vara bekant. Människosyn och kvinnosyn är en karaktärsegenskap som måste gjutas in i alla generationer från koltåldern av alla vuxna, föräldrar, lärare, ledare.
Det är förebilder som gjuter idealbilden hos unga, inte vackert tal och tjusiga formuleringar. Samtalet är även här det bästa läromedlet.
Alf Hjertström