Svar
på "Lenin kan inte tillskrivas något positivt"
Under rubriken ”Lenin kan inte tillskrivas något positivt” ägnar Marianne Johansson cirka 70 procent av sin text åt ett för Lenin starkt positivt resonemang. Genom ett referat av en text ur 70-talsantologin ”Lenin och den nordiska arbetarrörelsen” visar hon att det demokratiska genombrottet i Sverige med allmän rösträtt tillsammans med lagstadgad åtta timmars arbetsdag, vilka under många år både förhalats och bekämpats med näbbar och klor av riksdagens reaktionära majoritet, nu plötsligt under rädslan för revolutionär smitta kunde genomföras på fyra dagar. Menar Johansson att detta av rädsla för Lenin plötsligt snabbt genomförda demokratiska genombrott var något dåligt?
På liknande sätt har den legendariske historikern Eric Hobsbawm och många andra samtidshistoriker pekat på hur stora delar av välfärdsstaten i Västeuropa byggdes upp av socialdemokratin och kommunisterna, men under ständigt hot om att arbetarna riskerade att rösta än mer vänster om inte eftergifter gjordes av kapitalet. På detta sätt brukar historiker se för demokratin och välfärden under 1900-talet starkt positiva resultat av Sovjetunionens blotta existens, vars prestige i väst bland arbetare var som störst efter deras heroiska insats för att störta Hitler och nazismen.
Priset för denna insats var inte bara att Sovjetunionen fick stå för den överväldigande majoriteten av alla döda i denna krigsinsats, utan också att hela deras samhälle då militariserades och utvecklades i antidemokratisk riktning under Stalin. Det som börjat så hoppingivande med störtandet av tsarens dödligt förtryckande autokratiska makt, utdelandet av jord och det ensidiga avslutandet av första världskrigets folkslakt utvecklades under trycket från nazism och världens samlade kapitaliststater till en odemokratisk enpartistat.
Att denna odemokratiska Sovjetunion ändå också medförde världshistoriens snabbaste industrialisering och standardhöjning för vanligt folk blev tydligt efter sammanbrottet i början på 90-talet då den ökade politiska friheten fick betalas med slakt av välfärdsstaten och minskad genomsnittsålder från 70 till 57 år på bara 13 år. Ett sorgligt facit för vår tids nyliberala kapitalism som visar på hur komplex bedömningen måste bli av det samhällsexperiment Lenin en gång startade och således hamnar han också i dagens Ryssland fortfarande väldigt högt upp vid omröstningar om för världshistorien mest positiva gestalt.
Lasse Diding