Apropå
artikeln "Utvisningen som påverkar hela Falkenbergs VBK"
Det är med sorg i hjärtat jag läser om Aman som efter fyra år i Sverige tvingas lämna allt han byggt upp här.
Vi är många som lärt känna en ”Aman” under de fyra år som gått sedan den stora gruppen ensamkommande ungdomar anlände. Vi känner igen beskrivningen av en ambitiös och artig ung person som är mån om att göra rätt.
I artikeln nämns gymnasielagen, som kom till för att kompensera för den svåra situation ungdomarna hamnade i då Sverige plötsligt gjorde en totalomvändning i sin asylpolitik.
Tyvärr sattes det en gräns, ett ”sista-datum” för att ha kommit till Sverige och de som kommit en dag (eller i praktiken en timme) för sent kan inte använda sig av gymnasielagen, oavsett hur goda studieresultat som kan uppvisas.
Aman och andra med honom hade inte kostat svenska skattebetalare en krona fram tills han kom hit. De fyra åren i Sverige har naturligtvis kostat pengar, men om vi låter ungdomarna stanna nu, studera klart, komma i arbete och bli goda skattebetalare så måste det på sikt bli en ekonomisk vinst för samhället (om man nu väljer att se det hela genom de ekonomiska glasögonen). Vi kanske rent av ska be dem stanna.
Och bortser vi för en stund från pengar, så finns det en medmänsklig aspekt på det hela. Afghanistan och Iran är inga säkra länder att återvända till.
Låt de unga stanna och fortsätta sina liv här tillsammans med oss!
Eva Kollberg