Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Med sina ståtliga blomspiror i olika kulörer är lupinen en skönhetsupplevelse att glädjas åt, menar insändarskribenten. Bild: Christine Olsson/TT

Länge leve lupinen!

Växten har fått oförtjänt dåligt rykte.

Det här är en insändare/debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten.

Klicka här för att svara skribenten eller för att skriva en egen insändare. 

Alltid när man diskuterar den biologiska mångfalden och vilka växter som hotar andra växter tas lupinen upp som en av de värsta bovarna. Det är en invasiv art som tar död på allt som växer i dess närhet hävdas det. Den växer bland annat utmed vägkanter och på vägslänter med extremt mager jord där inte många andra växter skulle trivas. Det finns därför få växter för lupinerna att konkurrera med och utmanövrera. Med sina ståtliga blomspiror i olika kulörer är den en skönhetsupplevelse att glädjas åt.

Jag har flera gånger tagit frön från vildlevande lupiner och försökt få dem att etablera sig i min trädgård men det har alltid misslyckats. Jag är övertygad om att det beror på att den gödslade jorden där inte är gynnsam för lupiner.

Enligt min erfarenhet, från ett långt liv med växter och trädgårdsarbete som ett stort intresse, så är till exempel kersen/kirskålen ett betydligt större problem. Den har en enorm växtkraft och ett svåråtkomligt rotsystem, som snabbt sprider sig och gör den mycket svår att få bukt med. Den förstör verkligen allt livsutrymme för andra växter. Den trivs bra i vanlig trädgårdsjord. Inte ens att man kan tillreda och äta den är en förmildrande omständighet för att den skall få finnas till – man hinner helt enkelt inte äta upp den i samma takt som den växer och sprider sig.

Död åt kersen/kirskålen och länge leve lupinen!

Göran