Besökte ytterligare två av ”mina” säkra blåbärs och tjäderskogar i år. Men ack! Även dessa är nu borta. En! enda tjäderkorv på marken och ingen hackspett att lyssna till hur långt öronen sträcker sig. Framtiden ser ju inte heller speciellt ljus ut. Gallringar och plastband avslöjar att vi bara sett början på moraset.
Av de ca 15 pinnskogsmarker jag under alla år besökt är bara två någorlunda intakta. Tecken tyder på att även dessa är försvunna i snar framtid.
Skulle tippa , rätta mig om jag har fel, att 50 procent av den avverkade produktionsskogen har fällts under de senaste 25 åren. Och skogen kommer inte att ersättas av ny skog; det blir granplantage av rubbet. Inga gamla, döda eller döende träd, ingen markvegetation annat än sur mossa, och utdikade mossar och myrar.
Vi vill ju gärna att våra barn i framtiden ska kunna förstå och uppleva naturens mångfald och ekologi. Vi behöver också skogens kontemplation i en stressad vardag ”skogsbad”. Vi behöver ta tillvara de rikt hälsobringande blåbären.
Politiker, Södra, skogsstyrelsen, naturvårdverket, RLF och andra instanser, ombesörjer endast i plakatform sina intentioner kring naturskydd för att döva dåligt samvete.
Den naiva, barnsliga och upphetsande glädjen att uppleva den vilda skogen, kan jag glömma. Tur man har en TV, förmodligen resultatet av god finansiering av skogsproduktion, som man kan se naturfilmer på.
Jag blir upphetsad, förbannad men framförallt sårad och modfälld.
Kampen är förlorad….för evighet.
Gert Andersson