Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Lasse Diding. Bild: Annika Karlbom
Lasse Diding. Bild: Annika Karlbom

Jag har inte talat om "den gode Lenin"

Lasse Diding svarar på insändare om Lenin.

Det här är en insändare/debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten.

Klicka här för att svara skribenten eller för att skriva en egen insändare. 

Svar

på "Nej, vi har inte Lenin att tacka för vår demokrati" och "Den gode Lenin och Leninpriset"

Att läsa innantill är sannerligen ingen enkel konst. Thord Erasmie skriver med falska citationstecken, så professor han är, om det pinsamma i att som jag tala om ”den gode Lenin”, vilket jag självfallet inte gjort. Tvärtom har mina inlägg om Lenin handlat om hans historiska betydelse och då aldrig nånsin i kategorier grundade på olika personliga egenskaper. Lika pinsamt lättkontrollerat felaktig är Lennart Hjelmstedt redan i sin korta insändares allra första mening, där han prompt påstår att jag talar om ”Lenins förödande historiska betydelse”, vilket jag självfallet heller inte gjort. Han torde nog vara den ende av HNs läsare som missat att jag ser positivt på denna Lenins historiska betydelse.

Att källkritik knappast hör till mina vedersakares största intressen blir alldeles särskilt tydligt när Hjelmstedt sen kommer dragandes med en gammal idol från det glada 90-talet, nämligen den amerikanska administrationens på sin tid statsanställde favoritprofessor Rudolph Rummel. Hans famösa tabeller över antalet dödsoffer skördade av de onda kommunisterna, har idag ungefär samma ställning bland forskare, som de berättelser 1800-talets svenska skolbarn en gång matades med om den förskräcklige Kristian Tyrann. Likt källkritiken i sin barndom för hundra år sedan kunde påvisa Gustav Vasas intressen bakom bilden av tyrannen, så har främst amerikanska och ryska forskare till den grad massakrerat Rummels ”forskning”, att ingen historisk fakultet ens i Sverige numera skulle komma på tanken att i seriösa sammanhang hänvisa till denne charlatan.

I sin iver att påvisa kommunismens inneboende ondska lyckades Rummel till och med att få Vietnamkrigets tre miljoner offer under tiden 1953-73 att bli en inhemsk historia med Ho Chi Minh som främsta bödel med 1,3 miljoner människor på sitt samvete, medan det USA som för en hel värld var tydligt skyldigt, i Rummels bokföring antecknas ansvarigt för 6000 döda. Detta trolleritrick genomförs med hjälp av egna definitioner i strid med FNs och vedertagen internationell rätt och där civila som dödas i krig ”oavsiktligt”, inte räknas in i slutsumman. Samma sak gäller döda av fattigdom eller sociala orättvisor, vilket av Rummel inte anses vara medveten politik av icke-kommunistiska regimer medan döda pga av svält i Kina eller Sovjet självklart läggs regimerna till last. Sammantaget en aritmetik således med utrymme för såväl Hitlers som USAs gigantiska krigsförbrytelser under det blodiga 1900-talet. ”Lögn, förbannad lögn och statistik”, som Fritjof Nilsson Piraten en gång sammanfattade läget.

Men Lenins terror under inbördeskrigets dagar då? Jo, i detta krig där den vita sidan i den största vågen av antisemitiska pogromer före Hitler och Förintelsen slaktade 100-200 000 judar (läs Nathan Ausubels judiska historia) försvarade sig också Röda armén med alla medel. Bolsjevikerna utmålades som judar då deras ledare Trotskij var jude och till och med Rummels förebild, nestorn inom den antikommunistiska historietraditionen, Robert Conquest, gjorde principiell skillnad mellan terror i fredstid och den under krig. Bolsjevikterrorn 1918-21 påminde mer om försvaret av den liberala franska revolutionen, där ”…Robespierre, håller sig till något av samma begränsade, hederliga våld som Lenin”, skriver Conquest.

Lasse Diding