Det är inte mycket jag och Darling är oense om, men det där med kopparkabeln, det har jag svårt att fördra.
Det var nån gång förra året som Darling fick för sig att vi skulle ha ett nytt bredband via nån mast så att allt det digitala i vårt liv, skulle få en otrolig hastighet.
Han bestämde det i all hast. Så när jag insåg vad som var på gång, hade katastrofen redan hänt. Kopparkabeln till vårt hus, var klippt.
För att förklara allvaret i det. Jag ÄLSKAR kopparkablar. Det är nåt med den där trygga känslan av nåt som är nedgrävt i jorden, lite som svamparnas mycel, som säkert och stadigt ser till att binda oss samman så vi kan nå varandra oavsett Putin och elkriser.
Och nu är kopparkabeln klippt. Oåterkalleligt.
Och eftersom den nya masten var opålitlig så har jag nu Instagram utan bilder och ett bredband som lägger av 97 gånger om dan.
Ibland funderar jag på om det var då vår renovering kom av sig. När jag kommer på att jag måste köpa gångjärn till dörren snickaren håller på att bygga, så funkar inte bredbandet. Sen när det funkar igen, har jag glömt gångjärnen. Och så håller vi på.
Det kan också vara mitt orubbliga motstånd mot mobilt bankID, som gör att allt står still.
”Inget funkar om man inte har mobilt bankId. Det måste du förstå,” förklarar Darling myndigt för mig.
Och han har verkligen rätt. Jag får förvirrade sms om att logga in på 1177. Jag kan inte beställa den där kavajen jag spanat in och de där gångjärnen jag skulle köpt härom eftermiddagen när bredbandet faktiskt funkade, de var helt omöjliga att köpa utan mobilt bankID.
Darling förstår inte varför jag vägrar, och ibland förstår jag nästan det inte själv.
Men det är nåt med det där att jag måste köpa en ny mobil för flera tusen kronor, för att kunna uppdatera den nya mobilen för att se vad vårdcentralen ville mig. När de egentligen kunde ringa mig, på den mobilen jag redan har. Så. Jag fortsätter att vägra.
”Det är bara de över 85 år och du, som inte har mobilt bankId,” pressar Darling på.
Men jag och 85-åringarna har det egentligen det ganska skönt i det där digitala utanförskapet. Det är nästan som ett innanförskap. En ganska lugn skön plats, där man fortfarande pratar och har kontakt med varandra. Lite som svamparnas mycel.
För att göra Darling glad lät jag honom ändå testa att lägga in ett bankID till mig på hans mobil. Det gick inte. För hans mobil gick inte att uppdatera längre så han måste köpa en ny.
Så istället måste vi handla via hans mobila bankID som ändå fungerar ibland.
Så när han jobbar hemifrån gäller det bara att matcha den där stunden när bredbandet fungerar. Och ha hans mobil på plats.
”Skynda dig ner nu älskling! Nu funkar bredbandet! Nu kan vi beställa gångjärnen!” ropar jag till Darling på andra våningen.
Han springer ner med mobilen.
”Äsch! Nu försvann det igen!” säger jag besviket stirrande in i skärmen lagom tills han sprungit ner.
Han går upp för att jobba.
”Nu är det tillbaka! Kom ner igen!!!”
Ett kungarike för en kopparkabel, som jag brukar säga.
