Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Två grundskoleelever jämför sina slutbetyg Bild: Jessica Gow/TT

Hur ska vi ha det med skolan och betygen?

Jag kan inte se att utbildningsväsendet är synkroniserat med samhället vi lever i.

Det här är en insändare/debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten.

Klicka här för att svara skribenten eller för att skriva en egen insändare. 

1954 satte jag mej i katedern som folkskollärare. Jag undervisade enligt 1919 års Undervisningsplan. Platsen var en snabbväxande kommun söder om Stockholm. Jag hade drygt 30 elever och vi var två klasser om en sal. Två elever delade därför på en bänk och vi fick läsa och räkna och klara av mycket annat i matsal och gymnastiksal, som låg på vinden. Men det var en rolig tid. Eleverna och jag trivdes med lösa alla problem tillsammans. På lördagarna åkte jag med elever till Konserthuset och lyssnade på Johannes Norrbys skolkonserter och berömda introduktioner för barn och ungdom. Vi tog också del av Carlo Derkerts berömda skolvisningar av olika konstepoker. På helgerna tog jag med dom som ville ut på vildmarksläger. Föräldramöten, där barnen var med, var trevliga tillställningar. När dom gått ur skolan, ordnade vi ungdomsaftnar med dans och lekar. Det var för mig den gamla goda tiden.

Under 50-talet försvann kyrkan och agan som styrdokument i skolan. Men betygen fanns kvar och finns fortfarande. Ju mer tekniskt ock teknokratiskt samhället blir, desto mer ska mätas. Vi är alla statistikens fångar och redskap. Och mätningar görs på barnens resultat. Läroplaner ändras, betygssystem löser av varandra och den politiska debatten handlar mer om mätresultat och mätmetod än hur barnen mår och vad dom lär sej och hur dom utvecklas. Under hela efterkrigstiden har olika metoder och innehåll, läromedel och visioner prövats. Många frågar hur mycket av andra länders erfarenheter samt forskning och vetenskap som tagits till vara. Vi vet att i alla undervisande miljöer finns många engagerade, kreativa, och kunniga medarbetare som vill göra mer av sitt arbete. Låt dom göra det.

Jag såg i tidningen för någon dag sedan, att man skulle börja manipulera med betygen igen. Problemet var att medelbetygen skiljer sig åt för mycket mellan skolor och gentemot de nationella betygen. Förr fanns standardprov. Och skillnader mellan skolor har det alltid funnits men föräldrar var mer underdåniga då gentemot skolan Nu ska barnen pushas till gymnasium och universitet.

Kunskap och färdigheter från skola och utbildning behövs i arbetslivet Men måste alla skaffa sig studentmössa? Måste alla skaffa sig en massa studieskulder? Lärlingsutbildningar och betald praktik under utbildningen har förts på tal, prövats förr med gott resultat men tydligen inte fått de skolpolitiska ideologernas öra. Borde inte volymen intagningsplatser till högre studier stå i paritet med arbetsmarknadens långsiktiga behov? Är det humant att låta människor utbilda sig dyrt och länge för att efter arbetslöshet hamna i arbeten, där krav på eftergymnasial utbildning inte behövs? Och hur många anställs av skolbetyg? Arbetsgivaren anställer idag utifrån yrkes-och livserfarenhet, social och verbal förmåga, engagemang, öppenhet samt nyfikenhet.

Nån gång måste man verkligen ta ställning till om betyg över huvud taget behövs i den form dom haft sen slutet av 1800-talet och om de visar och berättar det som är relevant för ifrågavarande elev. Betyg bör ju ge vägledning till vidare studiegång och lämplig yrkesutbildning. Betyg får inte bli en repressiv åtgärd. Muntlig kontakt och samverkan skola, elev och vårdnadshavare borde vara nog i dagens samhälle.

Jag kan inte se att utbildningsväsendet är synkroniserat med samhället vi lever i. Jag skulle vilja se en utbildningspolitisk reflekterande revolution, där omvärlden och professionen tar plats.

Alf Hjertström

En som suttit på skolans alla stolar