Svar
på "Ingen annan energiform ger ett lika farligt avfall"
Per Sjövall skriver att ”Nu talar vi om radioaktivt kärnkraftavfall som är livsfarligt för allt levande i hundra tusentals år”. Hur farligt är det egentligen? Vad skulle hända om kopparkapslarna skulle gå sönder? Skulle det över huvud taget märkas vid jordytan? Jämför med Oklo och Cigar Lake där liknande material funnits utan någon kapsling alls i miljontals år, utan att det spridits i naturen. Är det inte i verkligheten så att det är de mycket höga ambitionerna och mycket stränga kraven som skrämmer Per Sjövall och många andra människor? Förhoppningen med dessa, i jämförelse med annat avfall, mycket stränga kraven, har nog varit att lugna människor. Man har velat visa att man verkligen tar alla risker, även de mycket små, på stort allvar och förebygger dem. Men i verkligheten har man istället skrämt människorna enligt logiken för rädsla: ”det är så farligt att man måste…”
Vi får heller inte glömma att det använda kärnbränslet också är en resurs som skulle kunna förse oss med energi under tusentals år med nuvarande energianvändning. Antingen enligt känd och utvecklad teknik genom system av brid- och termiska reaktorer eller i det som kallas kärnkraftverk av Gen 4, när dessa utvecklats till industriell nivå. Idag finns de ju Gen 4 bara på ren laboratorienivå, så det lär ju dröja ett tag innan de är industriellt användbara. De svåraste och mest tidskrävande hindren för att få Gen 4 till industriellt användbar nivå är de mycket omfattande formella kraven när det gäller kärnkraft.
Sjövall undviker också att diskutera hur annat avfall tas omhand, hur andra exploateringar återställs och vem som får stå för kostnaderna. Vem tar t.ex. hand om kadmium i batterier, kvicksilver som samlats in eller spridits från skorstenar, tungmetaller i aska från eldning med fastbränsle mm. Det behåller sin farlighet i oändlig tid.
NIls-Erik Nilsson