Lyssnat på väldigt många rapporter i media om den bedrövliga situationen i svensk sjukvård med ökande vårdköer, personalbrist etc. Det senaste jag nu hörde i morgonens nyheter är bristen på specialistsjuksköterskor och därmed kommer den för mig gamla frågan upp igen – den som jag ställt flera gånger utan att få ett riktigt svar.
Jag vet att jag inte direkt kan jämföra min utbildning vid Uppsala sjuksköterskehems sjuksköterskeskola ( bara titeln! ) 1958 till 1962, men det fanns det som var fantastiskt bra med den, som vi nog kan påstå, rejäla utbildningen. Jag har tidigare frågat om det inte finns skuggan av en chans att man delvis kan återgå till den. Vem vill ge ett genomtänkt svar?
Det skulle bland annat innebära att det inte är en terminsbunden undervisning utan helårsstudier med en sommarsemester som "vanligt" folk. Längden på utbildningen kan jag givetvis inte föreslå, men den gamla var tre och ett halvt år. Och det fina var att sista året fick man status som så kallad provsyster och då genomgick man sin specialistutbildning direkt. I min kurs var vi på examensdagen legitimerade specialistsjuksköterskor som då redan valt sin specialitet och där fanns alltså nya sjuksköterskor med specialistkompetens såsom barnmorskor, operations/narkossköterskor, röntgensköterskor, distriktssköterskor, barnsjuksköterskor, sjuksköterskor med specialistkompetens inom kirurgi, medicin etc.
Jag skulle så gärna vilja att någon svarar mig på min fråga: VARFÖR kan man inte lägga om utbildningen till i alla fall något liknande?
Jag tror alldeles bestämt att sjuksköterskorna då skulle gå ut i yrkeslivet med större självkänsla och den sköna vetskapen om att de har en specialistutbildning som man, om man så önskar i framtiden, skulle kunna utöka inom ännu ett område som jag gjorde eftersom jag förstod att det inte räckte med att ha specialistkompetens inom kirurgi i Afrika, dit jag sedan for, utan barnmorskeutbildning var också nödvändig.
Kan någon ge mig ett acceptabelt svar, snälla!
Birgitta Gens
