Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Susanna Arwin i detta fall utvecklar sitt livslånga intresse för och arbete med ”den svenska tanten”  och låter sig inspireras av ett foto, skriver insändarskribenten. Bild: Madelene Sandin
Susanna Arwin i detta fall utvecklar sitt livslånga intresse för och arbete med ”den svenska tanten” och låter sig inspireras av ett foto, skriver insändarskribenten. Bild: Madelene Sandin

Formidabelt kreativt av Susanna Arwin

Den enda likheten är gesten.

Det här är en insändare/debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten.

Klicka här för att svara skribenten eller för att skriva en egen insändare. 

Svar

på ”Med handväskan som vapen – ett konstverk som saknar kreativitet

Turbulensen kring skulpturen ”Med handväskan som vapen” för fem år sedan använde jag som exempel på hur dåvarande kulturnämndsordföranden, nuvarande kommunalrådet och årets centerkvinna Christofer Bergenblock i praktiken styrt en process på exakt det sätt han senare med stora ord och med rätta angripit sverigedemokraterna att vilja göra. Dubbelmoralen urholkade trovärdigheten menade jag och på detta svarade den annars så talträngde Bergenblock med total tystnad. Denna generade tystnad var nog ett taktiskt gott val för att inte än mer visa upp sig i all sin intellektuella och maktfullkomliga nakenhet.

Under tiden fortsätter skulpturen sitt konstnärliga segertåg och frontar nu en ny stor utställning av Susanna Arwin på Bosjökloster i Skåne dit den utlånats av ägaren Hallands Kulturhistoriska Museum. Där har den på ett spektakulärt sätt återigen uppmärksammats av riksmedia och beundrats av de många besökarna. I en insändare av L-O Hattne är detta en skulptur som saknar kreativitet, något som upprepat påstås utan ens försök till belägg, vilket skulptören Torsten Jurell därefter påpekat och förundrats över. När samme Hattne också skriver att Susanna Arwin endast översatt en tvådimensionell bild till ett tredimensionellt objekt och då ”varit duktig på att avbilda”, så visar detta med eftertryck att denne Hattne nog inte tittat närmare på vare sig Hans Runessons berömda foto eller Susanna Arwins nu lika berömda skulptur. Den enda likheten dessa två emellan är just den energifyllda gesten som därefter i bägge fallen blivit emblematisk för så många. För övrigt är kroppens fysionomi, ansiktsuttrycket, kläder och till och med väskan så fundamentalt annorlunda mellan de två konstverken att om det gällt avbildning så hade resultatet varit katastrofalt och måst underkännas även på grundnivå i vilken konstskola som helst.

Det formidabelt kreativa hos Susanna Arwin i detta fall är väl rimligtvis att hon plötsligt utvecklar sitt livslånga intresse för och arbete med ”den svenska tanten” och plötsligt elegant fångar upp och låter sig inspireras av ett foto. Av detta gör hon ett konstverk som i egen kraft inspirerar en hel värld som nu senast i USA där bilden blivit ikonisk. Den vanligaste kommentaren bland de tusen och åter tusen som skrevs på sociala medier samtidigt med att man 2020 protesterade mot rasistiskt kontaminerade statyer var då: ”Det är sådana här statyer vi vill ha”. Att på detta sätt hamna i fokus för en hel generation är få konstnärer förunnat och att inte se kreativiteten i detta kräver nog en blindhet av alldeles särskild dignitet.

Lasse Diding