Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Att flytta är en stor omställning. För en person med demens är det en mycket stor påfrestning, skriver insändarskribenten. Bild: Dick Gillberg
Att flytta är en stor omställning. För en person med demens är det en mycket stor påfrestning, skriver insändarskribenten. Bild: Dick Gillberg

Flytten från Lindgården –hur gick det sen?

Att flytta är en stor omställning, extra stor för en person med demens.

Det här är en insändare/debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten.

Klicka här för att svara skribenten eller för att skriva en egen insändare. 

Min mamma var en av de boende som behövde flytta från Lindgården till annat särskilt boende.

Vi har försökt stötta henne känslomässigt och praktiskt. Personal på nya boendet har lärt sig om hennes omfattande omvårdnadsbehov och lärt känna henne. Blev det bra? Nej det blev det givetvis inte. Vem trodde det?

Att flytta är en stor omställning. För en person med demens är det en mycket stor påfrestning. Hennes demens påverkar minne, orienteringsförmåga, tankeförmåga och försvårar flytten på många sätt. Den nya miljön och byte av viktiga omvårdnadsrelationer har skapat en otrygghet som påverkar både psykisk och fysisk hälsa. Mamma har förstått att hon inte hade något val än att flytta, att beslut om renovering var fattat och att vi i familjen och personal ej kunnat påverka. Mamma har varit och är arg över sin situation. Hon hade hellre dött än att vara med om denna påfrestande förändring. Flytten orsakade negativa känslor som påverkar samarbetet med personal på nya boendet. Hon tackar ”nej” till gemenskap, aktivitet och omvårdnad. Det kommer att ta tid för mamma att acceptera och hitta nya goda vanor i det nya boendet. Jag skulle önska att personalen fick bättre förutsättningar att göra ett bra arbete. Det tar tid att vända en negativ situation. Tid som inte finns utifrån nuvarande resurser. När vi är på besök är det tydligt att bemanningen är gles, stressade och att det är svårt att få vikarier. Om situationen för mamma ska vända behövs mer resurser så det finns tid att skapa förtroende och trygghet så hon tackar ”ja” till omvårdnad och sällskap.

När ni skickar ut enkäter där ni frågar om boendes/anhörigas nöjdhet får ni inte rätt svar. Varken mamma eller vi vill lägga sten på bördan och klaga på personalen. Vi ser att de gör sitt bästa trots svåra omständigheter. Ge äldreomsorgen förutsättningar att göra ett bra arbete.

Ingrid