Skolpolitik och skolbyggen verkar vara stående ämnen här i tidningen. Det är dock förvånande hur kritiken mot F-9-systemet lyser med sin frånvaro. Borde det inte ha gått tillräckligt lång tid nu för att åtminstone någon politiker skulle kunna lägga prestigen åt sidan och säga att det här med att göra om nästan alla skolor i Varbergs kommun till F-9-skolor, det var såhär i efterhand ett ganska dumt experiment?
Jag är född 1990 och var således en utav de första som gick hela min grundskoletid i samma skola. Jag gick alltså tio år med i stort sett samma klasskamrater. Några utav dem hade jag till och med gått på förskola med.
Och missförstå mig rätt, jag hade en relativt otraumatiserande skolgång. Jag trivdes helt okej med tryggheten i min lilla klass på Ankarskolan. De flesta tyckte likadant om det mesta, vi såg ungefär likadana ut allihop i våra JL-tröjor, alla tjejerna spelade i samma fotbollslag och hälften av klassen var dessutom släkt med varandra. Värre var det för de som inte trivdes. Den som var annorlunda och utstött i årskurs 6 fick fint nöja sig med att vara det även i årskurs 7, 8 och 9. Någon mådde så dåligt att de bytte skola, men de andra stackarna fick helt enkelt genomlida högstadiet med mantrat ”det blir bättre på gymnasiet”.
Trots engagerade lärare som trollade med knäna gick det inte att sticka under stol med att undervisningen skilde sig åt på skolorna. När det till exempel blev dags för kemi på gymnasiet kunde eleverna från Påskberget och Håsten, gamla högstadieskolor som hade material och labbsalar sen gammalt, berätta om avancerade laborationer och modeller. Medan vi, som dragit nitlotten att gå på en liten skola på landet, mest hade laborerat med sockerbitar och tändstickor då budget för att bygga upp ett komplett NO-labb på den nya skolan saknades.
Inte bara ger F-9 en ojämlik undervisning och bidrar till segregation. I många fall hämmar det också elevernas personliga utveckling. På en liten skola är utrymmet för att vara annorlunda ofta begränsat. Ju fler parallellklasser du har, desto större chans har du att hitta jämnåriga med samma specialintresse som dig själv, om det så är kontrabas, Harry Potter eller hockey. Temaarbeten och ämnesövergripande projekt kan i större utsträckning anpassas efter eleverna när det finns fler elever att arbeta med och lärarna har fler kollegor att samarbeta med.
Idag, i mitt yrke som gymnasielärare, möter jag varje höst nya grupper med förväntansfulla ettor från skolor runt om i hela Halland. Och varje år slås jag av hur ojämna kunskaper de har fått med sig från grundskolan – helt beroende på var de har haft turen, eller oturen, att bo. Som förälder har man kanske inte alltid så mycket att jämföra med. Men tänk, vilket ramaskri det skulle bli om fler förstod hur stor inverkan valet av skola har på deras barns utbildning och förutsättningar framåt i livet.
Idén om att små skolor skulle vara gynnsamt för eleverna kan säkert stämma för de lägre åldrarna, men för högstadieelever blir effekten raka motsatsen. I planprogrammet för Träslövsläge planeras nu för en ny skola, och jag hoppas att ansvariga politiker tar tillfället i akt att åtminstone göra en åldersuppdelning mellan den nya skolan och Ankarskolan.
Ellekari Haraldson
gymnasielärare i biologi och svenska