Jag bodde mina första fina 21 år i Varberg. Det var mycket motvind på cykelbanorna, regn i ansiktet och oändliga sommardagar på Kåsa. Det var gott om folk i stan, småbutiker, torghandel och förstås en hel massa annat som hör livet till. Framförallt kändes stadskärnan vänlig och mänsklig. Det fanns en identitet som mycket berodde på miljön i centrum. Att en stad ständigt förändras och att nostalgi inte leder någonvart fattar jag, men nog kan förändringar åstadkommas med omtanke och finess?
Man kan ju tro att en kommun på uppgång skulle lägga extra vikt vid hur stadsmiljön utvecklas, men i princip varje gång jag ser bilder på nya byggnader blir jag bara ledsen. Fästningsterrassen, planerna mitt emot Rosenfred, Lorensberg, planerna på jätte kolossen till hotell nere vid fästningen, klumpiga flervåningshus som ersätter gamla vackra villor i denna besatthet av förtätning. Det är så fult och själlöst att man tror man ser i syne.
Finns det några riktiga ambitioner på stadens utformning?
Efter många års studier och jobb på andra orter får man perspektiv. Både på vad Varberg har och vad det är på väg att förlora. Nu med barn i familjen har min man och jag talat om att lämna Stockholm för Varberg, men rovdriften på staden får mig verkligen att tveka. Om Varbergs politiker vill att folk återvänder måste de vakna upp och vara mer rädda om staden!
Varberg i mitt hjärta