Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Frisläppta minkar i Stranninge. Bild: Ola Folkesson

Färre fåglar i Morup

Fåglarna har utplånats av minkar som släppts ut eller rymt från minkfarmar i närheten.

Det här är en insändare/debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten.

Klicka här för att svara skribenten eller för att skriva en egen insändare. 

Jag är född och delvis uppvuxen i Falkenberg, Skam till sägandes samlade min bästis Kalle och jag fågelägg på 1940-talet. Vi besökte ofta Ugga i Morup. Där fanns det bland annat stora mås- och trutkolonier; de många fåglarna flög upp och skränade öronbedövande när vi närmade oss deras bon. De gjorde våldsamma utfall mot oss och rispade våra huvuden med sina vassa klor. Ejderådor tryckte i sina bon tills vi nästan trampade på dem. då flög de upp med sina tunga vingslag. De lämnade sina ägg, som låg på en bale av finaste ejderdun och flög ut och lade sig att guppa på vattnet strax utanför ön.

Vi tog några ägg till vår samling, och några att byta med, innan vi lämnade ön. Snabbt återvände fåglarna till sina bon och lugnet och tystnaden med dem.

På stranden i den mjuka sanden och på strandängen hade strandskatorna, strandpiparna och tofsviporna lagt sina ägg i enkla hålor i marken; i tofsvipornas bon fanns ofta fyra ägg ordentligt placerade med spetsarna mot varandra. Dessa fåglar lämnade sina bon springande för att förvilla inkräktaren om boets läge på marken. Äggen smälte väl in i naturen och man fick vara uppmärksam så att man inte trampade sönder dem.

När vi återvände några dagar senare var det till ett helt annat scenario, då tultade måsarnas och trutarnas många dunbollar omkring på vingliga ben och med öppen näbb för att visa föräldrarna att det alltid var matdags. Snart blev de flygfärdiga och gav sig av från ön, efter sig lämnade de bara de träckförorenade klipphällarna.

När jag idag återvänder till Ugga finns nästan inga fåglar där, de har utplånats av minkar som ”befriats” av djurrättsaktivister eller som kanske rymt från minkfarmar i trakten.

Det jag idag ångrar är att jag, som många andra pojkar vid den tiden, samlade fågelägg. Det var en kort episod i mitt liv och fågeläggen vet jag inte vart de tog vägen men borta är de. Och jag saknar dem inte. Men alla fåglarna saknar jag mycket när jag nu på ålderns höst besöker Ugga.

Göran