Lupinen betraktas som en oönskad invandrare, som en invasiv art, skriver insändarskribenten.
Lupinen betraktas som en oönskad invandrare, som en invasiv art, skriver insändarskribenten. Bild: Lise Åserud

En vacker växt som inte fått ”svenskt medborgarskap”

Den har sedan barndomen varit min favorit.

Det här är en insändare/debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten.

ANNONS
LocationHalland||

Jag är en gammal man med åldersrelaterade visioner. På försommaren gläds jag fort-farande åt alla vackra blommor, som pryder vår natur. En växt har sedan barndomen varit min favorit. Den är ståtlig, en dryg halvmeter hög, den finns i många kulörer från vitt till mörkviolett, den är anspråkslös och växer i mager och torr jord. Den betraktas som en oönskad invandrare, som en invasiv art. Den är hatad av en del då den anses hota några oansenliga, ”inhemska” arter, som levt litet längre i vårt land. Vi uppmanas förinta örten genom att uppsöka den före frösättning och lägga den i plastpåsar (där den så sakta förpassas till evigheten) eller brutalt bränna upp den. Om detta arbete är dej övermäktigt kan du rapportera förekomsten till Naturvårdsverket som kan ombesörja förintelsen.

ANNONS

Den ört jag avser är lupinen, blomster- och regnbågslupinen, två arter som de flesta av oss nog inte kan skilja åt. Regnbågslupinen är inte invasiv och skall därför inte förintas så det gäller att hålla tungan rätt i mun innan man tar sig an lupinproblemet.

Det finns många ”inhemska” örter som genom sin storlek och potens också påverkar örter i sin närhet men som är förskonade från samma förbannelse t ex renfana och mjölkört. Den vackra triftmattan på Morups Tånge tillåter inte heller så många konkurrerande örter. Ändå har de beviljats ”svenskt medborgarskap”.

Göran L

ANNONS