Problemen började långt tidigare. Själv hade jag förmånen att gå i realskola och gymnasium under 1950- och tidigt 1960-tal. Fick också glädjen att arbeta som lärare på grundskola, realskola och gymnasium under 1960-talets andra hälft. Betyg sattes från första klassen - även i uppförande och ordning. De elever som inte hade godkända betyg fick gå om en årskurs. De som av olika anledningar varit frånvarande mycket fick sitta kvar efter skolans slut och ta igen de förlorade kunskaperna. Ingen flyttades upp en årskurs om den inte hade fullgoda kunskaper. Elever som hade det svårt fick specialundervisning i hjälpklasser. Stökiga och oroliga elever fick gå i små OBS -_klasser med en specialutbildad pedagog.
Ordning och reda rådde i klassrummen. Studiemotiverade elever erbjöds mer krävande kursprogram och för andra elever med mer praktiska anlag fanns yrkesinriktade program. Hela detta upplägg slogs sönder av socialdemokraternas ide´ om inkludering som drevs i läroplan 1969 och nya skollagen på 1970-talet. Denna innebar att inga differentieringar av olika elever skulle göras. Alla skulle gå i samma klassrum oavsett vilka behov och förutsättningar eleven hade. Ingen skulle särbehandlas.
Detta fick till följd att elever som hade det svårt, med neuropsykologiska funktionshinder som autism, ADHD mm skulle samundervisas med välbegåvade elever på samma villkor. Konsekvenserna av detta ser vi idag. Stökiga klassrum, dåliga studieresultat, utbrända lärare som flyr yrket. Jämfört med våra nordiska grannländer hamnar Sverige lågt i olika kunskapsmätningar. Finland som ger mindre pengar till skolan uppvisar betydligt bättre resultat. Det är dags att titta i backspegeln och se vad som var bra förr!
Nöjd elev och lärare på 1950-och 60-talet
