Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HN
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Gravstenar tillhör vår kulturhistoria, skriver insändarskribenten. Bild: Janerik Henriksson/TT

En solskenshistoria från kyrkogården

En dollarsedel som tack för hjälpen.

Det här är en insändare/debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten.

Klicka här för att svara skribenten eller för att skriva en egen insändare. 

En solskenshistoria tack vare att stenen utan gravrättsinnehavare fanns kvar: I slutet på 1800-talet utvandrade tre syskon till USA och kvar blev föräldrarna på den lilla gården. Strax därefter dog deras mor och blev begravd på Stafsinge kyrkogård.

Efter cirka 20 år hämtade barnen sin far till Amerika. Det gick ett antal år och så fick pastorsexpeditionen ett brev från ättlingar till paret, fanns det någon gravsten kvar efter deras anmoder? Undertecknad tillsamman med en väninna letade och fann stenen! Ett foto togs och sändes iväg, kan bara ana den otroliga glädjen och tacksamheten, ty det kom en dollarsedel som tack.

Julen därpå lade jag en vinterdekoration vid stenen, och tog en ny bild som skickades till USA. När jag besöker kyrkogården i dag så tittar jag till stenen, som fortfarande finns kvar!

Med denna lilla berättelse undrar jag varför denna hysteri med att ta bort stenar, när det finns plats? Det tillhör ju vår kulturhistoria.

Är tacksam över hur fint och välskött det är på "min" kyrkogård i Stafsinge, av duktiga och trevliga kyrkvaktmästare!

Gunvor Karlsson