Striden om skogen är för närvarande det kanske största, infekterade, nationella tvisteämnet.
I anständighetens namn bör man redovisa vad kontrahenterna bråkar om. Alltså, i klartext och något generellt skulle det kunna beskrivas på följande sätt:
Är vi i Sverige beredda att förlora arbetstillfällen, eventuellt initialt försämrad BNP för att garantera och kanske återställa skogens biologiska mångfald med dess eko- tjänstesystem?
När det gäller skogshanteringens förmåga att binda koldioxid torde väl ingen, efter att tagit del av, exempelvis de senaste rapporterna via vetenskapens värld, att nuvarande trakthyggesbruk (kalavverkning), inte är det optimala att bekämpa den globala uppvärmningen.
Skulle sammanslagningar, på samma sätt som exempelvis har skett inom jordbruk- och fiskenäring, göra skogen konkurrenskraftig?
Finns det en tredje väg? Jodå, flera. Exempelvis blädningsteknik, à la Lybecksmodellen, dvs ta ut mogna träd selektivt för att vidmakthålla skogens kontinuitet. Nästan hela Europa, till exempel Finland och Tyskland, är den väl fungerande. Sverige ligger hopplöst efter.
När man från visst politiskt håll antyder att nuvarande skogsbruk förbättrar den biologiska mångfalden, visar man på anlag i akrobatiska kullerbyttor av universella mått.
Återigen; är vi beredda att haverera naturens många ekosystem för ett maximalt, kommersiellt uttag?
Gert Andersson