Vi är två killar med hjärtat i det svenska kulturarvet, men det finns ett etiskt dilemma vi länge brottats med och som nu kulminerat i att vi insett hur vi bör gå till väga med Bockstensmannen och det svåra etiska beslut som tagits i och med uppvisandet av hans kvarlevor för allmänheten. Kära vänner, Bockstensmannen måste begravas, och det är nu. En gång för alla.
De siamesiska tvillingarna från naturhistoriska museet i Göteborg har äntligen fått sin sista vila, efter att i flera år ha förvägrats själafrid för att istället agera hela Göteborgs favoritskolutflykt på en piedestal av gamla ruttna värderingar. En skamfläck i Göteborgs kulturarv och historia som äntligen tvättats bort. Så vår fråga lyder: hur kan man försvara uppvisandet av Bockstensmannen?
Vi vet alla att 1988 var året då det förlegade begreppet kulturminnesvård ersattes med det nya ordet ”kulturmiljövård”. I detta begrepp får vi en utvecklad bild av vad som ska bevaras och i den proposition som skulle beskriva målen för kulturmiljövård fastslogs bland annat följande:
”Kulturmiljövården skall främja den lokala identiteten och bidra till att öka medvetenheten om etiska värden och historiska sammanhang. ”
Det är här vi bestämt hävdar att Bockstensmannens varande krockar med den bristande etik som gör att han får ligga kvar i sin silverfiskinfesterade tupperware-burk av ett glas lika genomskinligt som uppsåtet hos människorna som låter honom ligga där. Det är för ekonomin. Det har uteslutande med pengar att göra. Bockstensmannen drar in mängder med pengar till kommun och region som på grund av detta dömt honom att aldrig få lämna jorden och återförenas med älskade i nästa liv.
I Göteborg tog man sitt ansvar och krävde ner de mycket eftertraktade siamesiska fostret. Nu är det upp till er, Varberg kommun. Hur vill ni att historien ska minnas er?
Varma hälsningar
Bo Marcus och Isidor