Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

"Att föra politik för folket är inte populism" – en delikat ironi

Svar: till Vad är populism

Det här är en insändare/debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten.

Klicka här för att svara skribenten eller för att skriva en egen insändare. 

"Att föra politik för folket är inte populism" måste vara en av de mest delikata ironier jag någonsin serverats. Så länge man hävdar sådana saker får man nämligen glatt finna sig i att kallas just populist.

Det får man också om man bekänner sig till ett parti där partiledare utan att blinka kontrasterar sig själv mot "politikerna", som inte längre är "språkrör för folkviljan", av vilka "en del är sina egna, inte väljarnas röst, och där bakom tystas svenska folket". Som i en konspiration ungefär.

Svensson opponerar sig inte bara mot att jag kallar Vänsterpartiet, eller om vi ska vara exakta, partiledaren Nooshi Dadgostars Almedalstal, populistiskt, hon anser också, om jag förstår det hela rätt, att jag ger begreppet en för positiv prägel.

Att Svensson gör sig till uttolkare för begreppets precisa innebörd får anses en aning förmätet. Förenklade lösningar på komplicerade problem är förvissa ofta en populistisk ingrediens, men den definition som alla forskare och politiska analytiker är ense om utgör dess kärna är tendensen att ställa "folket" mot "eliten".

Detta blir ofta onyanserat, som Dadgostar, och Ebba Busch för den delen, visar. Men de lyfter också poänger som är i mångas intressen, därav min poäng. Ett visst mått av populism kan vara av godo för att säkerställa att problem inte sopas under mattan, precis som elitism, ett annat ord med negativ klang, främjar att problemen löses på ett välavvägt sätt.

Slutligen vill jag också lugna Svensson. En "extremliberalism" som släpper fram en socialdemokratisk regering kan inte betraktas som så särdeles militant.

Richard Böhme