”Vad är det som pågår? Räcker det inte med hotet från corona? Ska allt tas från de äldre, 70 plussarna?”, frågade jag mig redan för ett år sedan med anledning av socialnämndens i Varberg beslut vid sitt möte den 18 juni 2020 om nedläggning av dagcentralerna Apelvikshöjds och Storegårdens restaurangverksamheter.
Nedläggningen av Storegården har redan verkställts. Nedläggningen av Apelvikshöjds restaurang Höjden har fördröjts beroende på avtalet mellan kommun och nuvarande entreprenör, det upphör den 31 augusti i år och därefter är nedläggningen ett faktum.
Under denna tid har det i media flutit in en ström av protester, debattinlägg och vädjanden. Det är ju inte bara en fråga om mat. Det är också den sociala biten och tryggheten som måste stryka på foten. Ingen hänsyn har tagits till protesterna.
Beslutet om en nedläggning av Höjden kommer att verkställas. Om det råder inget tvivel. Det beslutet togs, som sagt, av socialnämnden den 18 juni 2020 och understöddes av 10 ledamöter med ett ”ja”, medan nej-sidan representerades av endast 3. Totalt 13 ledamöter röstade.
Ja-rösterna fälldes av M, S, KD, V, SD.
Nej-rösterna kom från C och L.
Det som förvånar mig mest är att kommunen sparar en närmast försumbar summa på detta. Jag kan jämföra med ett par av kommunens senaste nyanläggningar där kostnaderna vida överstiger de kostnader som sparas in på nedläggningarna. Låt mig ta som exempel fästningsbadet och solterrassen vid Apelviken.
Vad kan vi protesterande göra? Vi blir ju överkörda av kommunen. Men det finns ett sista vapen att ta till för att i fortsättningen gardera oss mot framtida orättvisor: Det vapnet är vår rösträtt.
Om cirka ett år är det igen dags för kommunalval. Och då är det speciellt viktigt för var och en av oss, för dig och mig, att titta efter var vi lägger vår röst. Och minns – tillsammans är vi starka!
Birgitta Tallgren-Andersson