Feta och magra, högutbildade och outbildade, lyxboende och hemlösa, välbeställda och fattiga, kärnfriska och sjukliga, alerta och uttröttade, spänstiga och svårrörliga, alla från sjuttio till hundra-plus anses befinna sig i riskgrupp nummer ett, kallad "ålder".
Här har de styrande och ställande låst in sig och slängt nyckeln. De har ju kunnat konstatera att bland de avlidna är en majoritet fyllda sjuttio år. Men ta och tänk efter litet! Så har det varit ända sedan människan kunde bli sjuttio år. Inget konstigt alls. Ju äldre en blir, desto närmare kommer slutet. Inget nytt.
Nu har 70-årsfixeringen ställt till det och givit konsekvenser. Alla som ännu inte fyllt sjuttio känner sig självklart friare och törs leva ungefär som vanligt. Samtidigt blir äldre utpekade som gamlingar som ska se till att hålla sig borta. Helst borta för gott.
Men låt oss ändå dra en lättnadens suck över att inte ännu fler människor med helt olika förutsättningar förs ihop till en och samma grupp. (Historien förskräcker!)
Å andra sidan skulle diskrimineringen bli närmast självlysande och myndigheternas hopblandning av medborgare därmed omöjlig.
Men svenskar som fyllt sjuttio vågar de klappa på huvudet, förmana och behandla som en gemensam flock. De där 70-plussarna!
Finns ingen konsekvensanalys? Ser man inte skogen för alla träd?
Ahasverus