I fredags offentliggjordes regeringens beslut att inleda ett samarbete med Storbritannien vad gäller utvecklingen av nytt stridsflyg. Försvarsminister Peter Hultqvist och hans brittiska motpart Penny Mordaunt har undertecknat ett avtal i London om att ”undersöka möjligheterna för gemensam utveckling av framtida stridsflygsförmåga och stridsflygsystem”. Avtalet gäller i tio år.
Försvarskoncernen Saab kommenterar att ” Saab och brittisk industri står redo att bistå de svenska och brittiska regeringarnas önskemål och målsättningar”. Man menar att samarbetet kommer främja även befintliga system som exempelvis svenska Gripen. Det handlar både om att upprätthålla befintlig förmåga och att utveckla ny.
Regeringen meddelar också att ”Sveriges nuvarande stridsflygsystem, JAS 39 Gripen, kommer utgöra ryggraden för svensk stridsflygförmåga för överskådlig framtid.”
Gripen E/F, som Saab idag redan utvecklar, beräknas också vara i drift under många år. Storbritannien har också nyss sjösatt ett storskaligt nytt projekt. Flygplanssystemet ”Tempest” lanserades förra sommaren och beräknas vara flygfärdigt 2035. Tanken är alltså att man både ska kunna lära av varandra och få ner kostnader genom att sköta utvecklingen tillsammans.
Försvarsminister Peter Hultqvist verkar mycket nöjd. Han talar om Sverige och Storbritannien som likvärdiga partners och hur samarbetet kommer stärka svensk försvarsförmåga. Han påpekar att stridsflygplansutveckling är något som görs långsiktigt och med mycket god framförhållning.
För Storbritanniens del finns naturligtvis samma fördelar, men det är också viktigt att knuta upp avtal till EU-länder inför en annalkande Brexit av oklar hårdhet. Peter Hultqvist poängterar att Sverige och Storbritannien redan har ett nära militärt samarbete att Storbritannien kommer finnas kvar oavsett om de lämnar EU eller ej. Nästan i förbifarten lägger han till: ”och de är ju också med i NATO”.
Man får utgå att detta ”också” var tänkt att syfta på Storbritanniens geografiska närhet eller britternas ännu så länge gällande EU-medlemskapet, men med hela efterkrigstidens svenska säkerhetspolitik som bakgrund är det svårt att inte se uttalandet som den mest freudianska av felsägningar.
Den svenska alliansfriheten har varit viktig främst för hemmaopinionen. Redan på 50-talet, när NATO:s medlemsstater räknade femton till antalet kallades Sverige av de invigda för ”den sextonde Natostaten”. Varken öst eller väst har tvivlat på Sveriges egentliga hemvist och så är det ännu i dag. Även officiellt är Sverige ett av NATO:s ”partnerländer” och vad det kommer an på alla praktiska detaljer, som utrustning och organisation så skulle Sverige kunna gå med i morgon.
Därför är det svårt att skaka av sig känslan av katt kring het gröt. Man inleder försvarssamarbeten, man undertecknar värdlandsavtal och man utrustar hela försvarsmakten för att kunna verka tillsammans med NATO-länder. Det är i princip bara det formella medlemskapet kvar, vilket också är det enda som ger verkliga skyddsgarantier. Och det är Sverige ensamt om att inte inse.
