Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Olivia Lindroth Steinwall: Vi tar en stor risk om vi ger staten för mycket makt

Min liberala ungdomsförbundskollega Christian Brundu skrev så här på twitter i förra veckan:

Detta är ett åsiktsmaterial och ingen nyhetsartikel.

-Tänk känslan att polisen bryter sig in i ditt hem och när du frågar vad du är misstänkt för är svaret “inget”.

Socialdemokraternas nya initiativ är ungefär lika bisarrt som det låter i Christian Brundus tweet. Det var under förra tisdagen som Mikael Damberg under en presskonferens meddelade att regeringen nu vill öppna för att ge polisen fler verktyg för brottsförebyggande underrättelsearbete, genom bland annat större befogenheter kring avlyssning och husrannsakan.

Om förslaget som nu utreds skulle bli verklighet skulle det bara vara den senaste i en rad av åtgärder som kompromissar med vår integritet. Sedan april förra året har polisen och andra brottsbekämpande myndigheter rätt att i hemlighet ta sig in i datorer och mobiltelefoner. Kameraövervakningen ökade under samma år med 61 procent.

Till min stora lättnad skapade beskedet starka reaktioner från flera politiska - och opolitiska - läger. Bland annat Advokatsamfundet gick ut och påpekade brister som en eventuell ändring skulle kunna medföra. De varnar för att förändringen kan komma att drabba även laglydiga medborgare, exempelvis genom att man tar sig friheten att avlyssna anhöriga. Bara där har det i min mening skett ett allvarligt övertramp. Här håller alltså inte ens det uttjatade argumentet om att man inte har något att oroa sig för så länge man inte gör sig misstänkt för brott. Min rätt till integritet ska inte tappa sitt värde om min lillebror växer upp och bestämmer sig för att bli kriminell.

Om jag inte längre har rätt att ha några hemligheter från staten, varför ska staten då få hålla det hemligt att de läser mina sms? Den dagen polisen tar sig in i mitt sovrum eller digitala enheter - be my guest - så hoppas jag åtminstone att de har goda skäl för saken, och att jag ska ha rätt till kompensation om det visade sig vara en missbedömning. Genom att ge dem rätten att göra det i hemlighet, så fråntar vi oss själva möjligheten att ställa dem till svars den dag som makten missbrukas.

Jag tvivlar på att Mikael Damberg är intresserad av att slå ner dörren hos valfri oskyldig Svensson och rota i byrålådorna bara för att han kan. Däremot är jag genuint oroad över eventuella framtida makthavare som kanske inte bara ser terrorister och gängkriminella som sina främsta fiender. Måste vi göra det så lätt för dem, genom att ha den här typen av verktyg färdiga på plats och redo att utnyttjas?

Jag börjar bli allt mer oroad över att örfilar på våra demokratiska principer inte bara kommer från den konservativa högern utan även förklädd i röda rosor. Jag vill också få ett slut på skjutningarna, tro mig. Men om vi ger för mycket makt åt staten i hopp om att de ska skydda oss, riskerar vi att en dag behöva skydda oss från staten.