Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Pontus Almquist: Vem vill inte barnets bästa?

Försumbar effekt av att göra lag av barnkonventionen.

Detta är en text från HN:s ledarredaktion. Ledarredaktionen arbetar självständigt men delar Centerpartiets ideologiska värderingar.

Barnkonventionen är sedan årsskiftet svensk lag. Vad det egentligen innebär verkar det inte vara någon som har koll på. Regeringen tog nämligen det egenhändiga beslutet att inte utreda vad inkorporerandet av lagen skulle innebära. För vem skulle möjligen kunna vara emot något så gott som att barns rättigheter stärks?

Att politiker skapar lagstiftning som lämnar efter sig mycket osäkerhet gällande tillämpningen skulle kunna kallas politisk problemdumpning. Besluten om lagstiftningens faktiska innehåll delegeras till myndighetshandläggare och lagmän istället för att behandlas hos de folkvalda. Politiken teknokratiseras och lagstiftningen förlorar en del av sin demokratiska förankring. Dessutom måste prejudikat från Högsta Domstolen inväntas innan det över huvud taget finns någon förutsebarhet att tala om.

Oklarheten kring barnkonventionens betydelse har gjort dokumentet till ett slagträ i debatten – för folk som vill rättfärdiga sina ståndpunkter. När Centerpartiet tog beslut om att föreslå förbud mot omskärelse av småpojkar motiverades det mot bakgrund av “barnets bästa”. I ett remissvar om betyg från fjärde klass frågar sig Barn- och elevombudet huruvida reformen strider mot barnkonventionen. Frågan har också rests kring huruvida det går emot barnkonventionen att skära ner på skolbibliotek och om barnkonventionen förbjuder föräldrar att posta bilder på sina barn i sociala medier.

Man kan absolut ha olika åsikter, utifrån skilda politiska värderingar, kring dessa frågor. Och kanske är det just därför spörsmålen inte bör överlåtas till rättsväsendet.

Som tur är finns ingen anledning att tro att svenska domare och myndighetsföreträdare kommer behandla barnkonventionen på annat sätt än med största försiktighet. Det ligger inte i den svenska rättskulturen att domare agerar aktivistiskt.Innan barnkonventionen var svensk lag var den endast ratificerad – det vill säga underskriven, men utan en större rättslig verkan än att en FN-kommitté hade befogenhet att säga till Sverige på skarpen vid bristande efterlevelse. Trots regeringens alla lovvärda ord om hur barnkonventionen som svensk lag skulle stärka barnets ställning pekar allt mot att reformens effekt på sin höjd kommer att bli försumbar – och inte nödvändigtvis till det bättre. Nästa gång regeringen vill stärka barnets ställning i samhället gör man bäst i att inte upphöja ett särskilt medel – i detta fall barnkonventionen – till ett självändamål.